Rätten till en egen familj

Av världens omkring åtta miljoner barnhemsbarn beräknas 80 procent ha minst en förälder i livet. Samtidigt växer det som kommit att kallas barnhemsindustrin dramatiskt i flera länder. För att förstå varför behöver vi rikta blicken inåt. Mot vårt engagemang, vår välvilja – och våra plånböcker.

 

Kambojda. 16 579 barn, registrerade på 406 institutioner. Mörkertalet är stort då långt ifrån alla institutioner är registrerade hos myndigheterna. Den totala siffran uppskattas vara så hög som 48 000 barn.

Uganda. I ett enda distrikt öppnas tre nya barnhem i månaden under hela 2016.

Nepal. Nästan 90 procent av de registrerade barnhemmen ligger i de fem mest populära turistdistrikten.

Thailand. Genom internetundersökningar utförda under två veckors tid hittar en forskargrupp 219 oregistrerade barnhem.

Haiti. Det finansiella stödet till barnhem uppges uppgå till 70 miljoner dollar om året – tre gånger mer än det haitiska socialdepartementets totala budget. Pengarna kommer huvudsakligen från nordamerikanska, kristna organisationer.

 

Sifforna talar samma tydliga språk för en rad andra länder. De, tillsammans med samstämmig forskning som visar att barn tar skada av att växa upp på institution, har gjort att Erikshjälpen tillsammans med organisationen Childhood gått samman i projektet Barnhemskollen. Ett projekt där man vill sprida kunskap och information kring barnhemmens baksidor. Och kring hur rika länder i västvärlden faktiskt bidrar till en utveckling som vi inte skulle acceptera på hemmaplan.

”Det tror jag är den avgörande frågan som vi behöver ställa oss. Varför vi ser olika på barn här hemma och på barn som lever under andra omständigheter i andra delar av världen.”

Det är på ett sätt en enkel men samtidigt svår uppgift. Enkel eftersom siffror, statistik och forskning visar en entydig bild. Svår eftersom bilden av ett barnhem som något gott är djupt rotad i många.

– Erikshjälpen som organisation och andra med oss har sett att det finns mycket bakom fasaden som är skadligt för barnen. Vi måste våga ifrågasätta bilden av det gulliga barnhemmet, säger Eva Palmqvist, biträdande programchef på Erikshjälpen.

 

LÄS MER: ”Ägarna använde barnhemmet för att tjäna pengar”

 

Att familjebaserade lösningar alltid bör vara det första alternativet för barn som av någon anledning inte kan bo kvar i sin ursprungsfamilj och att institutionsvård aldrig är ett bra alternativ för barn, är fastslaget i FN:ns riktlinjer från 2009. I Sverige finns inte längre barnhem för att ersätta en familj under ett barns hela uppväxt. Här görs i stället allt för att stötta den enskilda familjen och i de fall det inte räcker ge barnet en annan familj att bo i, en kortare eller längre tid.

Fattigdom, brist på tillgång till skola eller sjukvård skulle inte accepteras som skäl för att placera barn på barnhem. Här. Men där. Varför?

– Det tror jag är den avgörande frågan som vi behöver ställa oss. Varför vi ser olika på barn här hemma och på barn som lever under andra omständigheter i andra delar av världen, kanske fattigare och tuffare – men med samma behov av att växa upp i en familj och knyta an till trygga vuxna. Varför vi tror att vi kan kompensera bort deras grundläggande behov, deras rättigheter, säger Eva Palmqvist.

”För att en förändring ska kunna ske behöver stödet till barn styras om från barnhem till barnens familjer och lokalsamhällen.”

Budskapet är skarpt men samtidigt ödmjukt. Erikshjälpen har tidigare varit en organisation som stöttat barnhem, men som i sin omställning från en traditionell välgörenhetsorganisation till en barnrättsorganisation med barnets bästa som ständig utgångspunkt, fått omvärdera och tänka om. En resa som inte gjorts i en handvändning utan som fått ta tid.

Som grund för omställningen låg samlad kunskap om att barn far illa av att växa upp på institution – att de utöver problem med anknytning och risk för våld och övergrepp, också har mycket svårt att klara av ett självständigt liv i samhället efter att de flyttat ut – tillsammans med det faktum att antalet barnhem, detta till trots, ökar på flera håll i världen. Och att en majoritet av barnen som hamnar där inte är föräldralösa. 80 procent av världens barnhemsbarn har minst en förälder i livet.

 

LÄS MER: ”Det kändes så bra att vara hemma igen”

 

– En av de främsta orsakerna till att barn hamnar på barnhem är fattigdom, att föräldrarna inte har råd att ta hand om dem och ge dem möjlighet att gå i skolan och därför ser barnhemmet som det bästa alternativet trots det smärtsamma i att skiljas från sina barn. För att en förändring ska kunna ske behöver stödet till barn styras om från barnhem till barnens familjer och lokalsamhällen, säger Eva Palmqvist.

För att stärka familjer och lokalsamhällen arbetar Erikshjälpen förebyggande och långsiktigt för att barn inte ska placeras på barnhem. Genom lokala partnerorganisationer arbetar man också med att återintegrera barnhemsbarn i familjer och samhällen. Ett arbete fyllt av utmaningar.

– När jag möter de här barnen och ungdomarna berättar de om hur svårt det är att anpassa sig till ett liv utanför barnhemmet; de känner sig isolerade och saknar erfarenhet och kunskap att klara sig själva, säger Somaly Pich, som arbetar med familjeåterförening och återanpassning av före detta barnhemsbarn på Erikshjälpens partnerorganisation M’lup Russey i Kambodja.

 

Hos M’lup Russey får de unga vuxna berätta om och bearbeta det de upplevt på institutionen. De får hjälp att lära sig hur livet i samhället fungerar och hjälp att planera sin framtid. Många har svårt att ta egna beslut, omställningen från att inte ha kunnat bestämma något till att börja bestämma allt, blir övermäktig. Ungdomarna saknar också ofta vardagsfärdigheter, som att veta hur man köper och tillagar mat eller vart man vänder sig för att köpa kläder.

– De har dessutom ofta med sig svåra erfarenheter från barnhemmet. Därför satsar vi också på utbildning och träning för att de ska bli trygga och få bättre självförtroende.

Det kan handla om allt ifrån att lära sig laga mat till att kunna hantera sin ilska, men också att lära sig ett yrke och att om möjligt återknyta kontakten med sin familj.

– De som lämnat barnhem får också dela med sig av sina erfarenheter till ungdomar som fortfarande bor på barnhem. På det viset kan de som fortfarande bor på barnhem bli bättre förberedda och börja tänka på framtiden, säger Somaly Pich.

”Våga ifrågasätta: tänker vi på barnens bästa? Tänker vi långsiktigt? Använder vi pengarna rätt?”

Att stödja och stärka familjer innan de splittras är inte okomplicerat men betydligt enklare än att lappa ihop de band som brutits. Men för att vända utvecklingen och bryta underliggande strukturer, krävs inte bara insatser i berörda länder utan också i de länder som resurserna härstammar från. Som Sverige.

Siffror som Childhood tagit fram, de första i sitt slag, ger en indikation på hur omfattande det svenska stödet till utländska barnhem är. Sammanlagt fann man stöd till 444 barnhem, främst i Asien men också i Afrika, Europa och Sydamerika.

Stödet kommer framför allt från ideella organisationer och från olika kyrkor men också från exempelvis skolor. Till det kommer också ett tiotal volontärreseföretag som erbjuder volontärtjänstgöring på över hundra barnhem runtom i världen.

– När många vill hjälpa just genom barnhem är det också dit resurserna kanaliseras. Engagemanget för att hjälpa utsatta barn är stort och det engagemanget vill vi ta vara på, för det är fantastiskt. Men det behöver kanaliseras på ett annat sätt, säger Eva Palmqvist och fortsätter:

– Det viktiga, oavsett om man är en privatperson, en kyrka eller en organisation, som aktivt stöder barnhem, är att gräva i det man står, vrida och vända på det. Börja prata om de problem som kan finnas, fråga sig om man känner till om barnen på det hem man stödjer är föräldralösa eller vilka skälen är att de har hamnat där. Våga ifrågasätta: tänker vi på barnens bästa? Tänker vi långsiktigt? Använder vi pengarna rätt?

 

HAR DU BARNHEMSKOLL? Vill du läsa mer om problematiken kring barn och barnhem? På Barnhemskollen.se kan du enkelt testa dig själv och få en ökad kunskap i ämnet.

ARTIKELN ÄR EN DEL AV ETT LÄNGRE REPORTAGE  I ERIKSHJÄLPENS TIDNING T1 2018. Du kan läsa hela reportaget här.