Heidi Andersson utmanar det invanda

Hennes styrka har gjort henne bäst i världen. Elitkarriären är lagd på hyllan men världmästarambitionerna finns kvar. Målet är satt, siktet inställt: armbryterskan Heidi Andersson ska bli en planetskötare i världsklass. Och denna gång vill hon dela prispallen med oss alla.

Det börjar med ett personligt erkännande. Heidi Andersson har medverkat vid en hållbarhetsvecka för studenter i Göteborg, rutinerat sovit sig igenom nattågsresan till Umeå och sitter sedan två timmar tillbaka på bussen hem till Storuman. Jag? Jag har för första gången på evigheter cyklat mina två kilometer till jobbet. Nästan alla andra dagar tar jag bilen. Och jag skyller på barnen. På att de ska lämnas och hämtas. På att jag ibland behöver handla några liter mjölk på hemvägen. Och på att det blir så jobbigt då, att ta omvägen med cykel. På att det dessutom är ganska backigt där jag bor. Och för att inte tala om tiden det tar.

“Att byta grejer med varandra är så självklart rätt! Både Dante och jag älskar second hand och att intäkterna går till viktiga projekt gör det bara bättre.” – Heidi Andersson om sitt samarbete med Erikshjälpens secondhand.se

Jag skyller på allt detta – och låtsas att jag kommer undan. Men gör jag det?

– Det beror ju på omständigheterna. Vad har du för bil? Kan du tanka den med biobränsle även om den är fossildriven? Hur gamla är barnen? Skulle de klara och till och med tycka att det var roligt att cykla själva? Skulle det kanske vara värt att transporten hem från jobbet fick ta lite längre tid, så att du istället för att tokstressa hem för att sedan hinna iväg till spinningpasset på kvällen, redan har klarat av cyklingen när ni väl kommer hem? Mycket handlar om sådana här saker; hur vi ser på våra invanda beteenden och att vi lätt hamnar i samma mönster, säger Heidi Andersson.

Ganska snällt ändå. Min egen dom faller betydligt hårdare. Men är det något som inte ligger för Heidi Andersson så är det att tala om för andra hur de ska leva. Hon tror inte på pekpinnar. Hon tror på att visa vägen med egen handlingskraft.

– Handlingskraft, det är mitt favoritord! Vill man förändra världen ska man börja med sig själv, att man själv försöker vara den förändringen man vill se. Jag menar Björn…(Ferry, olympisk mästare i skidskytte, red. anm.) när vi var aktiva inom våra idrotter och båda reste mycket träffades vi ofta i Stockholm. Jag tog alltid tåget dit och han kom alltid med flyg. Men jag kommenterade det aldrig, utan bara fortsatte att göra mitt på mitt sätt. Och så nu står han här bredvid mig och delar mitt klimatengagemang, utan att jag har sagt ett ord. Det är rätt häftigt!

”Vi har mer tid för att läsa och umgås.”

Helt annat var det under produktionen av dokumentärfilmsserien Storuman forever, och kanske var det därför det blev det mest utmanande – och utmattande – Heidi Andersson någonsin gjort. Helt plötsligt stod hon och Björn inför uppdraget att inte bara få med sig hela sin hemkommun Storuman, en av de värsta i Sverige när det gäller utsläpp av växthusgaser, utan framför allt sina lagkamrater bestående av bland annat pappa Kent och farbröderna Lars och Leif, på att ställa om till en hållbar livsstil. Att syna deras klimatavtryck och tydligt trycka på för förändring. Tre intensiva inspelningsmånader klipptes ner till fem timslånga SVT-avsnitt som framför allt sätter fingret på det stora hotet – mot klimathotet: vår egen bekvämlighet. Att behöva göra avkall på det vi vant oss vid att kalla livskvalitet, oavsett om det handlar om att ta bilen bilen fast att vi har cykelavstånd eller om att ständigt konsumera mera. Som fabror Lars formulerar det i första avsnittet: ”Varför ska jag göra någonting när jag har det så bra?”

– Ingen vill ju ge upp det de älskar men det handlar om att hitta lösningar som gör att det kan bli en ”win win”. Jag har aldrig känt att det har varit en uppforring, men däremot en utmaning. Björn och jag brukar prata om fördelarna med det här livet. Vi har mer tid, mer tid för att läsa, mer tid för att umgås. Bara en sådan sak som att hålla möten över Skype istället för att åka iväg långt frigör väldigt mycket tid, säger Heidi Andersson.

”Det går att göra mycket med små insatser. Det ger mig hopp. Och hopp ger inte ångest.”

Vi backar bandet till december 2015. Världens ledare har just slutit upp kring Parisavtalet, ett nytt klimatavtal som innebär att den globala temperaturökningen ska hållas under två grader senast år 2020.

Bara månaderna innan har det äkta paret Heidi Andersson och Björn Ferry lagt sina respektive elitidrottskarriärer på hyllan och hungrigt söker de nu nya utmaningar att ta sig an. För Heidi har det alltid varit självklart att hållbarhet ska få det stora fokuset den dagen hon slutar med armbrytning, men frågan är nu på vilket sätt?

– En dag säger Björn till mig: ”Vi borde ha ett tydligt mål. Vi borde vara fossilfria om tio år.” Så då bestämde vi det, där och då. Utan att veta vad vi skulle göra och hur vi skulle göra det.

Att bli fossilfria innebär att de ska utesluta olja, kol och fossilgas ur sina liv för att minska sina egna klimatavtryck. Och precis som i armbrytning, blev deras första steg att göra en invägning. Att gå igenom hela sitt liv för att se hur stora koldoixidutsläpp de bidrar med.

Genomsnittsmänniskan i världen släpper ut sex ton koldioxid per år, genomsnittssvensken släpper ut åtta ton. För att nå målet om en global uppvärmning på under två grader måste varje människa ner till under ett ton.

– Vi utgick från 2014, då vi båda var aktiva inom våra idrotter och reste mycket. Jag låg på drygt 15 ton.

Blev du chockad?

– Ja, det blev jag. För även om jag alltid varit intresserad av och engagerad i hållbarhetsfrågor, och till exempel inte flugit inrikes sedan 2009, så var det tydligt att mitt sätt att leva var långtifrån hållbart.

Den absolut största delen, 77 procent, av utsläppen var knutna till transporterna. Och så ser det ut för de allra flesta, säger Heidi. Hennes och Björns första steg blev därför att se över just dem. De investerade i en elbil, trots att närmsta laddstation då låg 25 mil bort, och köpte också en elcykel med lastfunktion och dubbdäck som gör den användbar året om.

De är självförsörjande på potatis och viltkött och försöker i övrigt äta vegetariskt och så klimatsmart som möjligt. Konsumtionshetsen har ingen av dem någonsin varit en del av – men när de handlar tänker de numer alltid second hand i första hand.

– Vår son Dante och jag är riktiga second hand-proffs och Björn har fått lära sig av oss.

”Min farfar var min stora förebild.”

Med insatser som dessa har familjen på tre år lyckats sänka sina koldioxidsutsläpp med 86 procent. Av den anledningen svarar Heidi ett bestämt nej på frågan – om hon har klimatångest.

– För att kurvan med den globala uppvärmningen ska plana ut till 2020, behöver alla i världen sänka sina utsläpp med sju procent per år. Och eftersom vi har lyckats sänka våra utsläpp med 86 procent på tre år och fortfarande lever ett fullgott liv, till och med ett bättre liv, vet jag ju att det är möjligt! Att det går att göra mycket med små insatser. Det ger mig hopp. Och hopp ger inte ångest.

Vi backar bandet igen. Till sent 80-tal och tidigt 90-tal; till den lilla byn Ensamheten en mil nordväst om Storuman i Västerbottens inland och till köksbordssamtalen med farfar Tore. Det är här grunden till Heidis engagemang för frågor kring miljö, hållbarhet och socialt ansvar läggs.

– Min farfar var min stora förebild. Han var nog väldigt mycket före sin tid, vi pratade om cirklar och cykler, hur världen är uppbyggd och vikten av ansvar. Politik, miljö och skogsbruk. Jag beundrade honom och imponerades av honom, att han var en sådan som verkligen satt och diskuterade vid köksbordet och att jag som litet barn fick vara med. Men att det heller inte slutade med det utan att han också kavlade upp ärmarna och gjorde vad han kunde för att påverka.

Han var handlingskraftig?

– Ja, verkligen!

”Parisavtalet är som vårt allas VM. Vill vi vinna är det bara att börja träna.”

 

På denna grund börjar Heidi som elvaåring drömma om att bli planetskötare, även om hon kanske inte formulerar sig exakt så just då, och hon bestämmer sig för att hon en gång ska bygga ett ekohus.

Elva år gammal börjar hon också träna armbrytning. Pappa Kent och farbröderna ska testa på sporten och Heidi och hennes kusiner får följa med. Lika mycket är det gemenskapen och att bli insläppt i de vuxnas värld som lockar men väldigt tidigt formulerar Heidi även sitt första sportsliga mål: hon ska vinna en match.

– Det tog tre år. Som sextonåring vann jag mitt första svenska mästerskap och då förstod jag att det fanns potential. Men det var en chock när jag vann mitt första VM, det var jag inte alls beredd på.

– Nötandet var nog min främsta styrka. Att jag kunde hålla i, att jag aldrig gav upp. Sporten är så häftig; det är så mycket adrenalin, så mycket svett, så mycket känslor, så mycket spänning. Det är kombinationen av ett 20-meterslopp och en brottningsmatch: du måste vara reaktionssnabb, du måste vara uthållig, du måste vara stark och du måste vara mentalt fokuserad.

”Världen är klimatförändrad och den kommer att bli ännu mer klimatförändrad.”

Elva VM-guld blev det totalt innan karriären lades på hyllan. Uthålligheten, styrkan och det mentala fokuset har hon behållit – och hon känner sig lika laddad inför matchen mot klimathotet som inför vilken armbrytarmatch som helst.

Och i april passeras ytterligare en milstolpe på vägen mot ett fossilfritt liv: då beräknas det ekohus som just nu byggs på Björns föräldramarker vara färdigt. Eftersom det ligger i andra änden av kommunen får inflytt ske först 2025, när Dante gått ut grundskolan. Då minskar inte bara familjens klimatavtryck, då går också den nästan 30 år gamla drömmen i uppfyllelse.

– När man bygger ett ekohus handlar det om att utgå från platsen och dess förutsättningar och förstås att bygga med hållbara material. Vårt hus byggs av trä, fasaden är huggd och sågad i Ensamheten av mig och pappa, det känns fint. Väggar och tak isoleras med träull och på markplan isolerar vi med cellglasskivor, tillverkade av glas som inte går att återvinna till nya produkter. Vi hade tänkt ha solpaneler på taket men det är en backe i vägen som gör att solen inte skulle nå fram, så vi har fått sätta solpanelerna på ett plank på Björns föräldrars tomt istället.

Förutom att färdigställa ekohuset ligger Heidis fokus nu på att se över pensionssparandet.

”Jag har en stor tilltro till människor.”

– Att granska vad våra pengar gör och om vi missat, se till att de placeras om i hållbara investeringar och fonder.

De flesta skulle kanske känna att det räckte med mål här. Men inte Heidi Andersson. Hon har minst ett till: att bli världens äldsta armbrytare som tävlar. Rekordet innehas i dag av en 83—årig brasilianare.

Det är 46 år kvar tills du har möjlighet att slå det rekordet. Då är det år 2064. Har vi en välskött planet då?

– Jag vill tro att vi har det. Men jag tror också att vi kommer att ha varit igenom en hel del sorg och bedrövelse. För världen är klimatförändrad och den kommer att bli ännu mer klimatförändrad. Men jag har en stor tilltro till människor. Visst krävs det mer kunskap för att den breda massan ska agera, men när vi nu har Parisavtalet så är det egentligen så givet att följa det. Det är lite som vårt allas VM. Och vill vi vinna så är det bara att börja träna.

 

Foto: Janne Danielsson/SVT/Storuman Forever, Andreas Johansson, Privat