I dag finns det 250 miljoner barn runt om i världen som inte får gå i skolan. Jannatul Ferdus, 11 år, är ett av alla barn på Pakkahali Education Center, ett utbildningscenter som stöttas av Erikshjälpens givare. Vi är i södra Bangladesh, ute på landsbygden där landskapet är i ständig förändring och barnens tillgång till utbildning är begränsad.

I området kring Pakkhali Education Center i södra Bangladesh finns cirka 500 familjer. Flera av barnen kommer hit för att få stödundervisning och delta i olika aktiviteter. Det finns också en föräldragrupp knuten till centret. Det är få barn här som fortsätter studierna efter årskurs 5, men på centret får de stöd att klara skolan och förbereda sig för fortsatta studier. Förra året fick åtta barn hjälp att komma vidare in på secondary school.

Just nu är 33 elever inskrivna på Pakkhali Education Center, varav 22 är flickor, åk 2–5.

– Vi får extra undervisning och hjälp med läxor. Men vi får också dansa och sjunga och ha roligt tillsammans, berättar Jannatul och ler.

Fattigdom, dåliga vägar, långa avstånd till skolan, föräldrars låga utbildningsnivå och bortgifte är några orsaker till att många barn inte går så många år i skolan. Familjerna har inte råd att finansiera sina barns skolgång. Flickorna riskerar i stället att bli bortgifta och pojkarna tvingas arbeta. Många barn har föräldrar som inte själva gått i skolan och får därför inte så mycket stöd med skolarbetet hemifrån. Därför är centret så viktigt! Flera barn har fått hjälp med att söka stipendier som möjliggör att de kan fortsätta studera trots familjens ekonomiska situation.

– Här får vi möjlighet att förbereda oss och vi får hjälp att klara skolan så att vi kan studera vidare, berättar Jannatul. Hon fortsätter:

– Vi har olika studiecirklar och stöttar varandra. Vi firar och uppmärksammar också varandra när det går bra.

På centret finns trygga vuxna som stöttar barnen. Utanför odlar barnen grönsaker, frukter och blommor. Tillsammans har de startat en liten fond, genom den hjälper de varandra när någon i gruppen har det extra tufft ekonomiskt.

Katastrofberedskap, hållbarhet och att barnen ska bli bättre rustade att anpassa sig till klimatförändringarna är ett av målen med verksamheten. Att barnen ska få bättre kunskap om sina rättigheter och vara med och påverka sin lokala by är ett annat. Att ge barnen en meningsfull fritid och möjlighet att klara sina studier, ett tredje. Och vinsterna är enorma. Barnen lyser när de berättar om vad centret betyder för dem, det här är deras sammanhang.

– Vi tar hand om varandra och centret tillsammans, det är roligt att få vara med, säger Jannatul och hennes vänner bredvid nickar ivrigt.

Tillsammans med vår lokala partner stöttar Erikshjälpen flera insatser i Bangladesh, för att tillgodose barns rätt att gå i skolan, se till att de mår bra och känner sig trygga.

Tillsammans med samarbetsorganisationen Friendship arbetar Erikshjälpen för att stärka barns rätt till utbildning, hälsa och trygghet och skydd i nordvästra och norra Bangladesh. Här är det långt ifrån självklart att barnen som bor i de avlägsna områdena på landsbygden kring alla floddeltan, har tillgång till utbildning. Vanligast är att barnen går i skolan till och med årskurs fem. Vad som händer efter det, beror på familjens ekonomiska situation och hur nära eller långt bort skolan ligger.

Särskilt svårt är det för flickorna. Istället för att få möjlighet att fortsätta studera riskerar många att giftas bort. Gifts en i familjen bort är det en mun mindre att mätta. Andra flickor riskerar att missa stora delar av sin utbildning då vägen till skolan är lång och farlig eller att man i brist på sanitet och möjlighet till god hygien under perioder av mens hellre stannar hemma än att gå till skolan.

Barnen kan förändra samhället

Bangladesh är de många flodernas land. Öarna i floddeltana är föränderliga och utsatta för återkommande översvämningar och andra naturkatastrofer. På grund av öarnas obeständighet har det inte varit möjligt att etablera infra­struktur i form av elförsörjning, vägar, skolbyggnader och kliniker där.

De flyttbara skolorna har visat sig vara ett framgångsrikt sätt för att fånga upp de barn som bor i de mest svårtillgängliga och klimatsårbara områdena. Det har också visat sig vara en framgångsfaktor att satsa på att utbilda barnen i kris- och katastrofberedskap samt i deras rättigheter. Genom sina nya kunskaper blir barnen själva delaktiga i att förändra inte bara sin egen framtid utan även hela samhällen.

Skolan möjliggör drömmar

Att få fortsätta gå i skolan och få en hel utbildning är något som elvaåriga Mim Akter hoppas på. Men det är inget hon tar för givet. Hon kommer från Khamarbashpata som ligger i Chilmari, i norra Bangladesh, och hon känner till allt för många flickor vars liv har tagit en annan riktning.

Barnäktenskap och barnarbete är vanligt i Bangladesh. Mims egen mamma blev bortgift som 15-åring. När en flicka gifts bort tvingas hon sluta skolan för att istället ta hand om det nya hushållet och svärföräldrarna, och bidra till familjens försörjning.

– Jag ska göra allt jag kan för att min framtid ska bli annorlunda. Jag vill bli lärare och bidra till att fler barn får gå i skolan, säger hon.

Mim går i årskurs fem på Friendship Primary School Khamarbashpata. Hon älskar skolan, särskilt ämnet engelska och hon är väldigt engagerad i skolans aktiviteter. Hennes högsta dröm är att få fortsätta studera. I dag får cirka 650 miljoner flickor i världen ingen eller mycket bristfällig utbildning. Fattigdom, mens, eller lång och farlig skolväg är några av orsakerna till att flickor missar stora delar av sin skolgång eller tvingas hoppa av skolan helt.

Mim, hennes föräldrar och fem syskon bor i ett mindre hus, på en av alla sandöar som är en del av Brahmaputra-floddeltat. Området är svårtillgängligt, sårbart och hårt drabbat av klimatförändringarna. Översvämningar, cykloner och andra naturkatastrofer drabbar dem en till två gånger om året och skapar stor förödelse. Ras och jorderosioner gör det svårt att bygga bestående infrastruktur som vägar och skolor. Men tack vare den flyttbara skolan, som Erikshjälpen tillsammans med organisationen Friendship tagit fram och etablerat, har Mim och många andra barn i området möjlighet att gå i skolan.

Genom skolan har Mim och hennes vänner fått kunskap om sina rättigheter samt om hur man bygger upp en beredskapskraft och klarar naturkatastrofer. Hela byn är förändrad. Och nu vågar Mim hoppas på en annan framtid än sin mammas.

– Nu är alla i byn engagerade i frågan om barnäktenskap, berättar hon stolt.

I dag får cirka 650 miljoner flickor i världen ingen eller mycket bristfällig utbildning. Fattigdom, mens, eller lång och farlig skolväg är några av orsakerna till att flickor missar stora delar av sin skolgång eller tvingas hoppa av skolan helt.

Det är inte bara toaletten i sig som gjort skillnaden. Det är också ett erkännandet att flickors behov, situation och utmaningar är riktiga. Det är signalen att flickor är viktiga. Ja, att de är och ses som en resurs och en kraft i samhället och att de har rätt att få förutsättningar till att kunna utbilda sig och vara med och forma sin egen framtid.

– Den här toaletten påverkar vår vardag och vår framtid. Nu har vi möjlighet att hänga med bättre i undervisningen och på så vis får vi bättre förutsättningar för framtiden, säger 15-åriga Piya Mong som är en av eleverna på ABC Secondary School i Mithakhali.

Brist på skydd har varit ett problem

På skolan går cirka 250 elever i årskurserna fem till åtta. Piya och kompisen Shukhi Mony, 12 år, visar upp skolans nya tillgänglighetsanpassade toalett. Den rymmer både en traditionell toalett med ett hål i golvet och en vattentoalett, den första i området. Här finns också flera nya handfat och ett skåp fullt med allt som en flicka kan behöva under perioder av mens.

– När vi inte haft tillgång till mensskydd har vi använt kläder och andra textiler som skydd, men det är inte så bra eftersom det är så ohygieniskt. Vattnet vi tvättar oss och kläderna i är inte heller så rent och riskerna för sjukdomar är många, berättar Piya.

Skolan – en trygg plats

Flickornas matematiklärare Selina Akter bekräftar att toaletten betyder mycket. Flickorna känner sig nu mycket tryggare och barnens skolnärvaro och resultat har förbättrats avsevärt.

– Tidigare när flickorna har haft mens har de undvikit att komma till skolan. Nu finns det tillgång till allt de behöver för att känna sig trygga och hygieniska här på skolan, och de missar mindre av undervisningen, berättar hon.

Tidigare fick alla skolans elever dela på två slitna och väldigt smutsiga toaletter. Vars väggar inte är täta, genom glipor kunde man kika in trots att dörren var stängd.

– Den gamla toaletten var så smutsig, man kände sig inte säker där, berättar Shukhi.
– Ja och så var det alltid kö och eftersom vi inte ville gå på dem gick vi hellre hem om vi behövde gå på toaletten. Men på grund av vägen, kom vi sällan tillbaka, berättar Piya. Hon tillägger:
– Det känns jättebra att vi har en ny toalett! Det är så rent här, ingen smuts. Det finns rinnande vatten och mensskydd.

Färre avbrott i skolgången

Piya och Shukhi har ett par kilometers skolväg och vägen kan vara väldigt trafikerad. Trots det att så är fallet för de flesta på skolan, valde de och många andra oftast att gå hem för att gå på toaletten. Trots att de då skulle gå miste om undervisning, vilket tydligt påverkade resultaten.

– Tjejerna ville verkligen inte använda de gamla toaletterna. En del av dem undvek att dricka vatten hela skoldagen, allt för att inte behöva gå, berättar Selina Akter. Hon fortsätter:
– Det tog också mycket på flickornas koncentrationsförmåga att hela tiden tänka på hur de skulle undvika toaletten. De var ofokuserade men ville inte heller prata om det.
– Ja, nu är vi mycket mer närvarande i skolan än tidigare. Det känns tryggt och det känns roligt att vara här. Vi missar inte längre så mycket av skolundervisningen, säger Piya.

På Shonatola Bridge School i södra Bangladesh sjuder det av liv. Lektioner avlöser varandra. Först matte, sen språk, sen idrott. Och så naturkunskapsklubben och tjejgruppen. När klockan ringer är det rast. Sabona och Amina är bästa vänner och går i årskurs sju. De menar att den här skolan skiljer sig från andra skolor i Bangladesh på många sätt.

–Skolan innebär trygghet för mig. Här har jag lärt mig att prata inför folk och här finns rent vatten och rena toaletter, säger Sabona Akter som är 15 år.

På grund av att familjen inte hade råd, tvingades hon att hoppa av skolan efter årkurs fem. Hon var hemma i två år innan hon efter att den här skola byggdes, fick möjlighet börja igen.
– Hade jag inte fått en plats på den här skolan, hade jag haft ett helt annat liv. Jag hade blivit bortgift eller tvingats ta jobb på textilfabriken för att hjälpa till med familjens försörjning, berättar Sabona.

Enda skolan i området

Just nu går två årskullar av elever på Shonatola Bridge School i södra Bangladesh. Skolan är den enda i området för barn i årskurs sex till åtta. Den ligger på landsbygden i ett svårtillgängligt område. Genom solceller har skolan el och internetuppkoppling, på så vis får barnen del av både digital- och klassrumsbaserad undervisning. Här finns separata toaletter för flickor och pojkar och tillgång till rent dricksvatten. Många av barnen som går på skolan lever i stor fattigdom och om det inte vore för skolan, hade de inte kunnat fortsätta studera. Många av dem har tidigare tvingats hoppa av skolan.

Att vara flicka i Bangladesh

14-åriga Amina Akther är också glad för möjligheten att få fortsätta studera. Hon berättar om hur det är att vara flicka i Bangladesh. Många har lång och farlig väg till skolan. Och att det finns risker för överfall och kränkningar som gör att man som flicka inte bör går ut själv. Många flickor riskerar också att bli bortgifta. Och så har vi mensen, den som gör att många flickor missar stora delar av sin skolgång.

– Många barn här stannar hemma under perioder när de har mens och missar stora delar av undervisningen, berättar hon.

Flickor kan nu komma till skolan även under mens

I skolan får flickorna mycket stöd, något som de utifrån tidigare erfarenheter inte tar för givet.

– Här finns en separat toalett bara för tjejer, med bindor och allt man behöver, det känns tryggt. Vi tjejer kan komma till skolan även när vi har mens, skolan hjälper och stödjer oss, säger Amina och fortsätter:

– I skolan lär vi oss om sanitet och hygien. Om att tvätta händerna ordentligt och att ta hand om oss. Min mamma är väldigt glad över de möjligheterna jag har nu, hon har inte haft de möjligheterna.

På Surjer alo Child center i södra Bangladesh deltar 16-åriga Ayesha Akter och 15-åriga Preema Das i barnklubbens aktiviteter. Här har de lärt sig om barns rättigheter och fått öva sig i att sätta ord på sina känslor och behov, och att uttrycka sina åsikter. 16 åriga Ayesha berättar:

– Förr kunde jag absolut inte prata med mina föräldrar, men det är bättre nu. Nu hör de mig och min åsikt har betydelse, det gör mig glad.

Kompisen Preema Das, 15 år, fyller i:

– Förr var jag blyg och ingen i min familj visste vad som pågick eller vad jag gick igenom. Jag kände mig ofta förbisedd, särskilt när mina bror uppmärksammades mer än mig. Det är bättre nu men det är fortfarande väldigt ojämlikt.

Brist på mensskydd och rena toaletter har varit ett problem

Flickorna är snart klara med secondary school och drömmer båda om att studera vidare. Det har varit tufft att hänga med i skolan. De går båda i en statlig skola och bristen på mensskydd och rena toaletter har varit ett problem ända sedan de fick mens. Preema berättar:

– Förr använde vi och våra mammor kläder som skydd.

– Ja. Det fanns inte alltid bindor eller andra skydd, så vi använde kläder, men det var ohygieniskt på många sätt. Nu kan vi köpa mensskydd via centret för halva priset, det underlättar, berättar Ayesha.   

Missar skolan på grund av mens

Båda flickorna berättar att de har missat ganska mycket av sin skolgång på grund av att de varit hemma under perioder av mens. 

– Förr stannade jag hemma hela perioden men nu stannar jag oftast bara hemma de första två-tre dagarna.

– För att inte missa för mycket försöker vi studera ikapp hemma, men det är klart att mensen har gjort det svårare att hänga med, säger Preema.

De drömmer om att förändra

De berättar om livet som flicka i Bangladesh, om vardagen och att de upplever att även om flickor och pojkar ska ha samma rättigheter, får pojkarna ofta företräde.

– Pojkar har större betydelse i familjen och de får alltid företräde i samhället och i skolan, säger Preema.

– Flickor har inte samma rättigheter som pojkar i praktiken, säger Ayesha och tar ett exempel om en särskild maträtt i Bangladesh, där fikshuvudet ses som den godaste biten. Hon fortsätter:
– Min bror får alltid frågan om han vill ha fiskhuvudet, Jag vill inte ha fiskhuvudet men jag vill gärna ha frågan, förklarar Ayesha.

Trots utmaningarna de upplever har flickorna tydliga mål. De vill arbeta med samhällsförbättringar och de vill vara med och förändra sin och andras situation.

– Snart kommer jag ha högre utbildning än min bror. Min mamma stödjer mig, hon fick aldrig studera själv så hon vill att jag ska få den här möjligheten, berättar Preema.

När Ryssland invaderade Ukraina gick Alice liv från trygghet till livsfara på bara några timmar. Hon såg både sitt hem och hela sin barndomsstad förstöras under några dagar av intensiva strider.

Alice är 13 år och kommer från staden Hostomel som ligger några mil nordväst om Ukrainas huvudstad Kiev. Hostomel utsattes för flyganfall, granatbeskjutningar och hårda markstrider som lade bostadshus, skolor och affärer i ruiner. Även rinnande vatten, el och värme försvann. Det enda som fanns kvar var förstörelse och rädsla.

– Vårt hus blev skadat. Alla fönstren förstördes och nästan allt vi ägde är borta. Nu har jag bara en mobiltelefon, men det är svårt att göra skoluppgifter på den, berättar hon.

Efter nio dagar i ett skyddsrum lyckades Alice, hennes storebror och deras mamma fly från staden. Alice fick bara med sig en ryggsäck med det nödvändigaste. En kudde, ett par extra skor och en mobilladdare.

I Burkina Faso lever ungefär två miljoner människor som internflyktingar. Landet har varit politiskt instabilt under flera år och drabbades 2022 av två militärkupper. Det gjorde att våldsamheterna ökade dramatiskt och nu beräknas 4,9 miljoner människor vara i akut behov av humanitärt stöd.

För 14-åriga Djemirata Nabalum kom våldet riktigt nära. Hennes by attackerades av beväpnade terrorister och hon tvingades fly till staden Kaya i mellersta Burkina Faso. I Kaya är säkerhetsläget något bättre än i övriga landet och strax utanför staden ligger internflyktinglägret Tansega Wayalguin.

I flyktinglägret jobbar Erikshjälpen tillsammans med den lokala partnerorganisationen Organisation Catholique pour le Développment et la Solidarité, OCADES, med att stötta barn och familjer som har flytt från beväpnad milis som terroriserar stora delar av landet.

– Vi blir väl omhändertagna och får delta i roliga fritidsaktiviteter som gör att vi trivs bra här, säger hon.

Barnens mardrömmar har försvunnit

Stort fokus ligger på det psykosociala arbetet. Många av barnen i flyktinglägret har till exempel varit med om att se sina föräldrar eller andra vuxna bli dödade. Tillsammans med UNICEF driver OCADES och Erikshjälpen ett särskilt aktivitetsområde, Children’s Friendly Space, där barnen kan känna sig trygga och samtidigt få tillgång till utbildning och fritidsaktiviteter.

– Våra mardrömmar försvann när vi började umgås i Children’s Friendly Space. Nu drömmer vi i stället om när vi leker tillsammans. Det är vi väldigt tacksamma över. Hela omgivningen gör att jag känner en större trygghet, säger Djemirata.

Sedan Djemirata kom till flyktinglägret Tansega Wayalguin har hon börjat våga drömma om en framtid som sömmerska – och så klart att en dag kunna flytta hem igen och återförenas med sin familj.

– När jag blickar framåt fem år i tiden ser jag framför mig att jag har lärt mig att sy och att jag försörjer mig som sömmerska. Jag vill också föra det vidare till mina kommande barn, precis som min mamma gjorde, så de kan bli självförsörjande i framtiden.

Halidou har träffat nya kompisar

Ungefär 120 000 människor lever som internflyktingar i staden Kaya och över 77 000 av dem är barn under 17 år. För 15-årige Halidou Sawadogo, som har flytt till internflyktinglägret Tansega Wayalguin med sin familj, börjar varje morgon med ett besök på Children’s Friendly Space.

På kvällarna jobbar han ute på fälten för att hjälpa till att försörja familjen.

– Jag har träffat många nya vänner på Children’s Fiendly Space och vi har väldigt roligt när vi hänger tillsammans. Trots alla utmaningar så försöker jag att hitta glädjen i det lilla. Children’s Friendly Space har betytt mycket för mig, eftersom jag har någonting att hitta på om dagarna i stället för att bara tänka på allt som är svårt, säger han.

Författare: Johan Larsson

Sedan ett år tillbaka bor 14-åriga Viktoria med sin mamma, pappa och storasyster i ett enrumsmodulhus i den ukrainska staden Irpin. Före kriget bodde familjen i en lägenhet i Irpin men allt förändrades en morgon i slutet av februari 2022. Då väcktes familjen av höga explosioner efter att Ryssland startat sitt krig mot Ukraina och hårda strider utbröt i Irpin.

– Det var väldigt skrämmande. Vi rusade till ett skyddsrum där vi tillbringade en dag och en natt, säger Viktoria.

Dagen därpå evakuerades familjen ur staden. Alla, utom pappan, tog sig sedan till Polen.

– Pappa kunde inte följa med. Alla män som är under 60 år måste stanna i Ukraina för att försvara landet, förklarar Viktoria.

I början av april drog sig den ryska armén tillbaka från Irpin och Viktorias familj bestämde sig då för att återvända. De ville inte stanna i Polen eftersom Ukraina är deras hemland där de vill leva. Innan de återvände visste Viktoria att familjens hus blivit förstört i en rysk attack.

– Men när jag återvände hit och såg det med egna ögon kändes det fruktansvärt. Det var förstört och svart av sot. Jag blev väldigt ledsen, säger Viktoria.

Stöd från Erikshjälpens partnerorganisation

Till en början bodde familjen hos släktingar i Irpin men hösten 2022 flyttade de in i rummet i modulhuset som nu är deras bostad. Rummet är på 13 kvadratmeter och familjen delar badrum, toalett och kök med andra internflyktingar.

– Våra boendeförhållanden är helt annorlunda jämfört med hur vi bodde tidigare, men jag har vant mig. Nu känns det okej, säger Viktoria.

Hon går i skolan i Irpin och på fritiden hänger hon mest med kompisar. Ibland blir tillvaron långtråkig men denna dag har Erikshjälpens ukrainska partnerorganisation WCU varit på besök och haft sociala aktiviteter. Viktoria har deltagit i dem med några andra barn och ungdomar. Under aktiviteterna får barnen möjlighet att bearbeta traumatiska upplevelser samtidigt som de har en rolig stund.

– Jag älskar när frivilligorganisationer kommer hit och har aktiviteter med oss eller ger oss presenter. Inför jul- och nyår förra året fick vi skriva julklappsönskelistor. Jag önskade mig, och fick, en powerbank som jag använder ofta här, säger Viktoria.

Drömmer om varaktig fred

Elen försvinner nämligen ofta i ”modulstaden” eftersom många kraftverk har förstörts i bombningar. Den ryska armén skjuter ofta robotar mot Irpin, men det ukrainska luftförsvaret lyckas skjuta sönder de flesta i luften.

– Flyglarmen tjuter ganska ofta och då måste vi springa till skyddsrum. Det är otäckt, men vi har tvingats vänja oss vid det, säger Viktoria.

Viktoria brukar läsa eller rita när hon är rädd. Som vuxen vill hon bli konstnär.

– Nu är min högsta önskan att vårt hus ska renoveras så att vi kan flytta hem igen. Jag vet inte när det kommer att ske. Det kanske tar fem år, säger hon.

Viktoria tror, och hoppas, att Ukraina vinner kriget och att det då blir en varaktig fred.

– Trots att det fortfarande är krig så har jag stora förhoppningar om en bättre framtid, avslutar Viktoria.

Författare: Bengt Sigvardsson

Familjen lämnade allting bakom sig, hemmet, vardagslivet och alla sina tillhörigheter. Först tog familjen skydd ute i djungeln och därefter flydde de till internflyktinglägret Shwezet IDP Camp i delstaten Kachin i norra Myanmar. Då var Maran Hkawn Nu bara fem år gammal.

Det var för tolv år sedan och Maran bor fortfarande kvar i flyktinglägret med sin familj.

– Vi är nio i familjen så det är en stor familj. Mamma ser efter mina bröder medan pappa försöker hitta jobb för att försörja familjen. Min syster och två av mina bröder har funktionsnedsättningar och min syster behöver fortfarande medicinsk behandling, säger Maran.

Familjen kommer från delstaten Kachin i norra Myanmar. Där har en väpnad konflikt pågått mellan självständighetsrörelsen Kachin Independent Organization och Myanmars regering sedan militären tog makten i landet 1962. Efter ett 17 år långt uppehåll blossade konflikten upp igen 2011.

Svårt att börja om på nytt i flyktinglägret

I Myanmar fanns förhoppningar om en demokratiseringsprocess efter det fria valet 2015 men efter en statskupp i början av 2021 tog militären åter makten igen. Konflikterna ökade runt om i hela Myanmar och i dag lever ungefär 1,5 miljoner människor som internflyktingar i landet.

För Maran och hennes familj var det en svår omställning att börja ett helt nytt liv i lägret.

– Vi har fått kämpa väldigt hårt i flyktinglägret. I början tvingades vi laga mat, äta och sova på ett väldigt litet utrymme. Eftersom jag har tre syskon med funktionsnedsättningar tror jag att vi är den familj som har lidit allra mest. Ibland retar de andra barnen i lägret mina syskon och då kan jag bli väldigt arg, även om jag försöker att hålla mig lugn, säger Maran.

Kämpar för sina syskons skolgång

I flyktinglägret har Erikshjälpen jobbat tillsammans med den lokala samarbetsorganisationen Kachin Baptist Convention med att ge barnen en trygg och säker tillvaro mitt under det brinnande inbördeskriget. Efter decennier av konflikter är Myanmar i dag ett av de mest osäkra länderna i Sydostasien och som alltid vid väpnade konflikter är det barnen som drabbas allra värst.

Det rör sig om allt från hög barnadödlighet på grund av bristande hälso- och sjukvård till att ett stort antal barn hoppar av sin utbildning efter grundskolan. I flyktinglägret i Shwezet kämpar Maran för att hennes syskon ska fortsätta gå till skolan varje dag.

– Jag har förstått att mina syskon ligger lite efter i skolan på grund av deras funktionsnedsättning och jag ber för att det ska gå bra för dem. Även om vi bor i ett flyktingläger vill jag att de ska lyckas med sin utbildning, säger Maran.

Vill återvända hem så fort om möjligt

Våld, droger, trafficking, barnarbete och landminor är vardag för många barn i Myanmar. Enligt Kachin Baptist Convention lever många barn i ständig rädsla för att förlora en släkting eller att själva bli dödade. Kachin Baptist Convention jobbar utifrån ett särskilt barnskyddsprogram där barnen själva får medverka i aktiviteter som stärker deras skydd mot våld och olika former av utnyttjanden.

Det kan till exempel handla om att skydda barn från att bli sexuellt utnyttjade, och hjälpa dem som har blivit utnyttjande, eller att erbjuda barnsoldater möjligheten att i stället börja en yrkesförberedande utbildning.

Själv drömmer Maran om att en dag kunna utbilda sig till sjuksköterska, men det är svårt. Hon måste hjälpa till i familjen med att ta hand om sina syskon och dessutom jobba extra i ett tvätteri för att få in pengar till hennes systers behandlingar.

– Vi har nu bott här i flyktinglägret i tolv år. Jag önskar inget annat än att det ska bli fred så vi kan återvända till vår hemby.

Tack vare Erikshjälpens arbete i Myanmar kan Maran och hennes småsyskon växa upp i skydd från krigets faror.

Författare: Johan Larsson

Hon kallas ”hygien-hjälte”

Afsana Khatun är 13 år och bor i ett område som heter Pargobindopur Abashon i Bangladesh. I samhället har Afsana fått titeln ”hygien-hjälte”. Genom den barnklubb, som Erikshjälpen är med och stöttar, har hon fått lära sig om personlig hygien. Afsana lär nu ut sina kunskaper till familj och vänner, vilket har lett till att alla i hennes omgivning har fått en förbättrad hälsa.

Sjukdomar sprids lätt

Förutom att få invånare i landet har tillgång till sanitära toaletter saknas det också förståelse om hur sopor ska göras av med på ett säkert sätt. Det leder till att sjukdomar sprids genom förorenade vattendrag där skräp slängs och trots att det görs insatser från statens håll så går utvecklingen för långsamt. Därför är det viktigt att barn, likt Afsana, blir en sorts språkrör för god hygien.

På barnklubben pratar de om vikten av att ofta tvätta sig med tvål och att borsta tänderna varje dag. De har även tagit upp små saker man kan göra i vardagen för att hålla det rent omkring sig. Till exempel att ha olika tofflor inne på toaletten än de du går med hemma.

Färre blir sjuka

Det är Afsanas envishet och kunskap som gör att de i byn nu ser en förbättring där färre blir sjuka. Allt tack vare att hon lär människor om hur viktigt det är med god hygien.

Författare: Anton Eriksson