Det är inte bara toaletten i sig som gjort skillnaden. Det är också ett erkännandet att flickors behov, situation och utmaningar är riktiga. Det är signalen att flickor är viktiga. Ja, att de är och ses som en resurs och en kraft i samhället och att de har rätt att få förutsättningar till att kunna utbilda sig och vara med och forma sin egen framtid.

– Den här toaletten påverkar vår vardag och vår framtid. Nu har vi möjlighet att hänga med bättre i undervisningen och på så vis får vi bättre förutsättningar för framtiden, säger 15-åriga Piya Mong som är en av eleverna på ABC Secondary School i Mithakhali.

Brist på skydd har varit ett problem

På skolan går cirka 250 elever i årskurserna fem till åtta. Piya och kompisen Shukhi Mony, 12 år, visar upp skolans nya tillgänglighetsanpassade toalett. Den rymmer både en traditionell toalett med ett hål i golvet och en vattentoalett, den första i området. Här finns också flera nya handfat och ett skåp fullt med allt som en flicka kan behöva under perioder av mens.

– När vi inte haft tillgång till mensskydd har vi använt kläder och andra textiler som skydd, men det är inte så bra eftersom det är så ohygieniskt. Vattnet vi tvättar oss och kläderna i är inte heller så rent och riskerna för sjukdomar är många, berättar Piya.

Skolan – en trygg plats

Flickornas matematiklärare Selina Akter bekräftar att toaletten betyder mycket. Flickorna känner sig nu mycket tryggare och barnens skolnärvaro och resultat har förbättrats avsevärt.

– Tidigare när flickorna har haft mens har de undvikit att komma till skolan. Nu finns det tillgång till allt de behöver för att känna sig trygga och hygieniska här på skolan, och de missar mindre av undervisningen, berättar hon.

Tidigare fick alla skolans elever dela på två slitna och väldigt smutsiga toaletter. Vars väggar inte är täta, genom glipor kunde man kika in trots att dörren var stängd.

– Den gamla toaletten var så smutsig, man kände sig inte säker där, berättar Shukhi.
– Ja och så var det alltid kö och eftersom vi inte ville gå på dem gick vi hellre hem om vi behövde gå på toaletten. Men på grund av vägen, kom vi sällan tillbaka, berättar Piya. Hon tillägger:
– Det känns jättebra att vi har en ny toalett! Det är så rent här, ingen smuts. Det finns rinnande vatten och mensskydd.

Färre avbrott i skolgången

Piya och Shukhi har ett par kilometers skolväg och vägen kan vara väldigt trafikerad. Trots det att så är fallet för de flesta på skolan, valde de och många andra oftast att gå hem för att gå på toaletten. Trots att de då skulle gå miste om undervisning, vilket tydligt påverkade resultaten.

– Tjejerna ville verkligen inte använda de gamla toaletterna. En del av dem undvek att dricka vatten hela skoldagen, allt för att inte behöva gå, berättar Selina Akter. Hon fortsätter:
– Det tog också mycket på flickornas koncentrationsförmåga att hela tiden tänka på hur de skulle undvika toaletten. De var ofokuserade men ville inte heller prata om det.
– Ja, nu är vi mycket mer närvarande i skolan än tidigare. Det känns tryggt och det känns roligt att vara här. Vi missar inte längre så mycket av skolundervisningen, säger Piya.

På Shonatola Bridge School i södra Bangladesh sjuder det av liv. Lektioner avlöser varandra. Först matte, sen språk, sen idrott. Och så naturkunskapsklubben och tjejgruppen. När klockan ringer är det rast. Sabona och Amina är bästa vänner och går i årskurs sju. De menar att den här skolan skiljer sig från andra skolor i Bangladesh på många sätt.

–Skolan innebär trygghet för mig. Här har jag lärt mig att prata inför folk och här finns rent vatten och rena toaletter, säger Sabona Akter som är 15 år.

På grund av att familjen inte hade råd, tvingades hon att hoppa av skolan efter årkurs fem. Hon var hemma i två år innan hon efter att den här skola byggdes, fick möjlighet börja igen.
– Hade jag inte fått en plats på den här skolan, hade jag haft ett helt annat liv. Jag hade blivit bortgift eller tvingats ta jobb på textilfabriken för att hjälpa till med familjens försörjning, berättar Sabona.

Enda skolan i området

Just nu går två årskullar av elever på Shonatola Bridge School i södra Bangladesh. Skolan är den enda i området för barn i årskurs sex till åtta. Den ligger på landsbygden i ett svårtillgängligt område. Genom solceller har skolan el och internetuppkoppling, på så vis får barnen del av både digital- och klassrumsbaserad undervisning. Här finns separata toaletter för flickor och pojkar och tillgång till rent dricksvatten. Många av barnen som går på skolan lever i stor fattigdom och om det inte vore för skolan, hade de inte kunnat fortsätta studera. Många av dem har tidigare tvingats hoppa av skolan.

Att vara flicka i Bangladesh

14-åriga Amina Akther är också glad för möjligheten att få fortsätta studera. Hon berättar om hur det är att vara flicka i Bangladesh. Många har lång och farlig väg till skolan. Och att det finns risker för överfall och kränkningar som gör att man som flicka inte bör går ut själv. Många flickor riskerar också att bli bortgifta. Och så har vi mensen, den som gör att många flickor missar stora delar av sin skolgång.

– Många barn här stannar hemma under perioder när de har mens och missar stora delar av undervisningen, berättar hon.

Flickor kan nu komma till skolan även under mens

I skolan får flickorna mycket stöd, något som de utifrån tidigare erfarenheter inte tar för givet.

– Här finns en separat toalett bara för tjejer, med bindor och allt man behöver, det känns tryggt. Vi tjejer kan komma till skolan även när vi har mens, skolan hjälper och stödjer oss, säger Amina och fortsätter:

– I skolan lär vi oss om sanitet och hygien. Om att tvätta händerna ordentligt och att ta hand om oss. Min mamma är väldigt glad över de möjligheterna jag har nu, hon har inte haft de möjligheterna.

På Surjer alo Child center i södra Bangladesh deltar 16-åriga Ayesha Akter och 15-åriga Preema Das i barnklubbens aktiviteter. Här har de lärt sig om barns rättigheter och fått öva sig i att sätta ord på sina känslor och behov, och att uttrycka sina åsikter. 16 åriga Ayesha berättar:

– Förr kunde jag absolut inte prata med mina föräldrar, men det är bättre nu. Nu hör de mig och min åsikt har betydelse, det gör mig glad.

Kompisen Preema Das, 15 år, fyller i:

– Förr var jag blyg och ingen i min familj visste vad som pågick eller vad jag gick igenom. Jag kände mig ofta förbisedd, särskilt när mina bror uppmärksammades mer än mig. Det är bättre nu men det är fortfarande väldigt ojämlikt.

Brist på mensskydd och rena toaletter har varit ett problem

Flickorna är snart klara med secondary school och drömmer båda om att studera vidare. Det har varit tufft att hänga med i skolan. De går båda i en statlig skola och bristen på mensskydd och rena toaletter har varit ett problem ända sedan de fick mens. Preema berättar:

– Förr använde vi och våra mammor kläder som skydd.

– Ja. Det fanns inte alltid bindor eller andra skydd, så vi använde kläder, men det var ohygieniskt på många sätt. Nu kan vi köpa mensskydd via centret för halva priset, det underlättar, berättar Ayesha.   

Missar skolan på grund av mens

Båda flickorna berättar att de har missat ganska mycket av sin skolgång på grund av att de varit hemma under perioder av mens. 

– Förr stannade jag hemma hela perioden men nu stannar jag oftast bara hemma de första två-tre dagarna.

– För att inte missa för mycket försöker vi studera ikapp hemma, men det är klart att mensen har gjort det svårare att hänga med, säger Preema.

De drömmer om att förändra

De berättar om livet som flicka i Bangladesh, om vardagen och att de upplever att även om flickor och pojkar ska ha samma rättigheter, får pojkarna ofta företräde.

– Pojkar har större betydelse i familjen och de får alltid företräde i samhället och i skolan, säger Preema.

– Flickor har inte samma rättigheter som pojkar i praktiken, säger Ayesha och tar ett exempel om en särskild maträtt i Bangladesh, där fikshuvudet ses som den godaste biten. Hon fortsätter:
– Min bror får alltid frågan om han vill ha fiskhuvudet, Jag vill inte ha fiskhuvudet men jag vill gärna ha frågan, förklarar Ayesha.

Trots utmaningarna de upplever har flickorna tydliga mål. De vill arbeta med samhällsförbättringar och de vill vara med och förändra sin och andras situation.

– Snart kommer jag ha högre utbildning än min bror. Min mamma stödjer mig, hon fick aldrig studera själv så hon vill att jag ska få den här möjligheten, berättar Preema.

När Ryssland invaderade Ukraina gick Alice liv från trygghet till livsfara på bara några timmar. Hon såg både sitt hem och hela sin barndomsstad förstöras under några dagar av intensiva strider.

Alice är 13 år och kommer från staden Hostomel som ligger några mil nordväst om Ukrainas huvudstad Kiev. Hostomel utsattes för flyganfall, granatbeskjutningar och hårda markstrider som lade bostadshus, skolor och affärer i ruiner. Även rinnande vatten, el och värme försvann. Det enda som fanns kvar var förstörelse och rädsla.

– Vårt hus blev skadat. Alla fönstren förstördes och nästan allt vi ägde är borta. Nu har jag bara en mobiltelefon, men det är svårt att göra skoluppgifter på den, berättar hon.

Efter nio dagar i ett skyddsrum lyckades Alice, hennes storebror och deras mamma fly från staden. Alice fick bara med sig en ryggsäck med det nödvändigaste. En kudde, ett par extra skor och en mobilladdare.

Sedan ett år tillbaka bor 14-åriga Viktoria med sin mamma, pappa och storasyster i ett enrumsmodulhus i den ukrainska staden Irpin. Före kriget bodde familjen i en lägenhet i Irpin men allt förändrades en morgon i slutet av februari 2022. Då väcktes familjen av höga explosioner efter att Ryssland startat sitt krig mot Ukraina och hårda strider utbröt i Irpin.

– Det var väldigt skrämmande. Vi rusade till ett skyddsrum där vi tillbringade en dag och en natt, säger Viktoria.

Dagen därpå evakuerades familjen ur staden. Alla, utom pappan, tog sig sedan till Polen.

– Pappa kunde inte följa med. Alla män som är under 60 år måste stanna i Ukraina för att försvara landet, förklarar Viktoria.

I början av april drog sig den ryska armén tillbaka från Irpin och Viktorias familj bestämde sig då för att återvända. De ville inte stanna i Polen eftersom Ukraina är deras hemland där de vill leva. Innan de återvände visste Viktoria att familjens hus blivit förstört i en rysk attack.

– Men när jag återvände hit och såg det med egna ögon kändes det fruktansvärt. Det var förstört och svart av sot. Jag blev väldigt ledsen, säger Viktoria.

Stöd från Erikshjälpens partnerorganisation

Till en början bodde familjen hos släktingar i Irpin men hösten 2022 flyttade de in i rummet i modulhuset som nu är deras bostad. Rummet är på 13 kvadratmeter och familjen delar badrum, toalett och kök med andra internflyktingar.

– Våra boendeförhållanden är helt annorlunda jämfört med hur vi bodde tidigare, men jag har vant mig. Nu känns det okej, säger Viktoria.

Hon går i skolan i Irpin och på fritiden hänger hon mest med kompisar. Ibland blir tillvaron långtråkig men denna dag har Erikshjälpens ukrainska partnerorganisation WCU varit på besök och haft sociala aktiviteter. Viktoria har deltagit i dem med några andra barn och ungdomar. Under aktiviteterna får barnen möjlighet att bearbeta traumatiska upplevelser samtidigt som de har en rolig stund.

– Jag älskar när frivilligorganisationer kommer hit och har aktiviteter med oss eller ger oss presenter. Inför jul- och nyår förra året fick vi skriva julklappsönskelistor. Jag önskade mig, och fick, en powerbank som jag använder ofta här, säger Viktoria.

Drömmer om varaktig fred

Elen försvinner nämligen ofta i ”modulstaden” eftersom många kraftverk har förstörts i bombningar. Den ryska armén skjuter ofta robotar mot Irpin, men det ukrainska luftförsvaret lyckas skjuta sönder de flesta i luften.

– Flyglarmen tjuter ganska ofta och då måste vi springa till skyddsrum. Det är otäckt, men vi har tvingats vänja oss vid det, säger Viktoria.

Viktoria brukar läsa eller rita när hon är rädd. Som vuxen vill hon bli konstnär.

– Nu är min högsta önskan att vårt hus ska renoveras så att vi kan flytta hem igen. Jag vet inte när det kommer att ske. Det kanske tar fem år, säger hon.

Viktoria tror, och hoppas, att Ukraina vinner kriget och att det då blir en varaktig fred.

– Trots att det fortfarande är krig så har jag stora förhoppningar om en bättre framtid, avslutar Viktoria.

Författare: Bengt Sigvardsson

Familjen lämnade allting bakom sig, hemmet, vardagslivet och alla sina tillhörigheter. Först tog familjen skydd ute i djungeln och därefter flydde de till internflyktinglägret Shwezet IDP Camp i delstaten Kachin i norra Myanmar. Då var Maran Hkawn Nu bara fem år gammal.

Det var för tolv år sedan och Maran bor fortfarande kvar i flyktinglägret med sin familj.

– Vi är nio i familjen så det är en stor familj. Mamma ser efter mina bröder medan pappa försöker hitta jobb för att försörja familjen. Min syster och två av mina bröder har funktionsnedsättningar och min syster behöver fortfarande medicinsk behandling, säger Maran.

Familjen kommer från delstaten Kachin i norra Myanmar. Där har en väpnad konflikt pågått mellan självständighetsrörelsen Kachin Independent Organization och Myanmars regering sedan militären tog makten i landet 1962. Efter ett 17 år långt uppehåll blossade konflikten upp igen 2011.

Svårt att börja om på nytt i flyktinglägret

I Myanmar fanns förhoppningar om en demokratiseringsprocess efter det fria valet 2015 men efter en statskupp i början av 2021 tog militären åter makten igen. Konflikterna ökade runt om i hela Myanmar och i dag lever ungefär 1,5 miljoner människor som internflyktingar i landet.

För Maran och hennes familj var det en svår omställning att börja ett helt nytt liv i lägret.

– Vi har fått kämpa väldigt hårt i flyktinglägret. I början tvingades vi laga mat, äta och sova på ett väldigt litet utrymme. Eftersom jag har tre syskon med funktionsnedsättningar tror jag att vi är den familj som har lidit allra mest. Ibland retar de andra barnen i lägret mina syskon och då kan jag bli väldigt arg, även om jag försöker att hålla mig lugn, säger Maran.

Kämpar för sina syskons skolgång

I flyktinglägret har Erikshjälpen jobbat tillsammans med den lokala samarbetsorganisationen Kachin Baptist Convention med att ge barnen en trygg och säker tillvaro mitt under det brinnande inbördeskriget. Efter decennier av konflikter är Myanmar i dag ett av de mest osäkra länderna i Sydostasien och som alltid vid väpnade konflikter är det barnen som drabbas allra värst.

Det rör sig om allt från hög barnadödlighet på grund av bristande hälso- och sjukvård till att ett stort antal barn hoppar av sin utbildning efter grundskolan. I flyktinglägret i Shwezet kämpar Maran för att hennes syskon ska fortsätta gå till skolan varje dag.

– Jag har förstått att mina syskon ligger lite efter i skolan på grund av deras funktionsnedsättning och jag ber för att det ska gå bra för dem. Även om vi bor i ett flyktingläger vill jag att de ska lyckas med sin utbildning, säger Maran.

Vill återvända hem så fort om möjligt

Våld, droger, trafficking, barnarbete och landminor är vardag för många barn i Myanmar. Enligt Kachin Baptist Convention lever många barn i ständig rädsla för att förlora en släkting eller att själva bli dödade. Kachin Baptist Convention jobbar utifrån ett särskilt barnskyddsprogram där barnen själva får medverka i aktiviteter som stärker deras skydd mot våld och olika former av utnyttjanden.

Det kan till exempel handla om att skydda barn från att bli sexuellt utnyttjade, och hjälpa dem som har blivit utnyttjande, eller att erbjuda barnsoldater möjligheten att i stället börja en yrkesförberedande utbildning.

Själv drömmer Maran om att en dag kunna utbilda sig till sjuksköterska, men det är svårt. Hon måste hjälpa till i familjen med att ta hand om sina syskon och dessutom jobba extra i ett tvätteri för att få in pengar till hennes systers behandlingar.

– Vi har nu bott här i flyktinglägret i tolv år. Jag önskar inget annat än att det ska bli fred så vi kan återvända till vår hemby.

Tack vare Erikshjälpens arbete i Myanmar kan Maran och hennes småsyskon växa upp i skydd från krigets faror.

Författare: Johan Larsson

I Burkina Faso lever ungefär två miljoner människor som internflyktingar. Landet har varit politiskt instabilt under flera år och drabbades 2022 av två militärkupper. Det gjorde att våldsamheterna ökade dramatiskt och nu beräknas 4,9 miljoner människor vara i akut behov av humanitärt stöd.

För 14-åriga Djemirata Nabalum kom våldet riktigt nära. Hennes by attackerades av beväpnade terrorister och hon tvingades fly till staden Kaya i mellersta Burkina Faso. I Kaya är säkerhetsläget något bättre än i övriga landet och strax utanför staden ligger internflyktinglägret Tansega Wayalguin.

I flyktinglägret jobbar Erikshjälpen tillsammans med den lokala partnerorganisationen Organisation Catholique pour le Développment et la Solidarité, OCADES, med att stötta barn och familjer som har flytt från beväpnad milis som terroriserar stora delar av landet.

– Vi blir väl omhändertagna och får delta i roliga fritidsaktiviteter som gör att vi trivs bra här, säger hon.

Barnens mardrömmar har försvunnit

Stort fokus ligger på det psykosociala arbetet. Många av barnen i flyktinglägret har till exempel varit med om att se sina föräldrar eller andra vuxna bli dödade. Tillsammans med UNICEF driver OCADES och Erikshjälpen ett särskilt aktivitetsområde, Children’s Friendly Space, där barnen kan känna sig trygga och samtidigt få tillgång till utbildning och fritidsaktiviteter.

– Våra mardrömmar försvann när vi började umgås i Children’s Friendly Space. Nu drömmer vi i stället om när vi leker tillsammans. Det är vi väldigt tacksamma över. Hela omgivningen gör att jag känner en större trygghet, säger Djemirata.

Sedan Djemirata kom till flyktinglägret Tansega Wayalguin har hon börjat våga drömma om en framtid som sömmerska – och så klart att en dag kunna flytta hem igen och återförenas med sin familj.

– När jag blickar framåt fem år i tiden ser jag framför mig att jag har lärt mig att sy och att jag försörjer mig som sömmerska. Jag vill också föra det vidare till mina kommande barn, precis som min mamma gjorde, så de kan bli självförsörjande i framtiden.

Halidou har träffat nya kompisar

Ungefär 120 000 människor lever som internflyktingar i staden Kaya och över 77 000 av dem är barn under 17 år. För 15-årige Halidou Sawadogo, som har flytt till internflyktinglägret Tansega Wayalguin med sin familj, börjar varje morgon med ett besök på Children’s Friendly Space.

På kvällarna jobbar han ute på fälten för att hjälpa till att försörja familjen.

– Jag har träffat många nya vänner på Children’s Fiendly Space och vi har väldigt roligt när vi hänger tillsammans. Trots alla utmaningar så försöker jag att hitta glädjen i det lilla. Children’s Friendly Space har betytt mycket för mig, eftersom jag har någonting att hitta på om dagarna i stället för att bara tänka på allt som är svårt, säger han.

Författare: Johan Larsson

Hon kallas ”hygien-hjälte”

Afsana Khatun är 13 år och bor i ett område som heter Pargobindopur Abashon i Bangladesh. I samhället har Afsana fått titeln ”hygien-hjälte”. Genom den barnklubb, som Erikshjälpen är med och stöttar, har hon fått lära sig om personlig hygien. Afsana lär nu ut sina kunskaper till familj och vänner, vilket har lett till att alla i hennes omgivning har fått en förbättrad hälsa.

Sjukdomar sprids lätt

Förutom att få invånare i landet har tillgång till sanitära toaletter saknas det också förståelse om hur sopor ska göras av med på ett säkert sätt. Det leder till att sjukdomar sprids genom förorenade vattendrag där skräp slängs och trots att det görs insatser från statens håll så går utvecklingen för långsamt. Därför är det viktigt att barn, likt Afsana, blir en sorts språkrör för god hygien.

På barnklubben pratar de om vikten av att ofta tvätta sig med tvål och att borsta tänderna varje dag. De har även tagit upp små saker man kan göra i vardagen för att hålla det rent omkring sig. Till exempel att ha olika tofflor inne på toaletten än de du går med hemma.

Färre blir sjuka

Det är Afsanas envishet och kunskap som gör att de i byn nu ser en förbättring där färre blir sjuka. Allt tack vare att hon lär människor om hur viktigt det är med god hygien.

Författare: Anton Eriksson

Den 11 oktober är det internationella flickdagen. Erikshjälpen vill denna dag, precis som alla andra dagar, uppmärksamma flickors situation i världen och understryka kraften i utbildning som ett verktyg för förändring. Fler än 600 miljoner flickor får idag bristfällig utbildning, eller ingen alls. Anledningarna till att flickor runt om i världen tvingas hoppa av skolan är många, men fattigdom är oftast en grundorsak.

Tack till dig som stöttar Erikshjälpens arbete och till dig som genom lottoköp bidrar till att göra flickors situation bättre. Du är med och gör så att barn likt Keya och Suraeya får utbildning och kan drömma om en bättre framtid.

Författare: Frida Vingren