Torkan i norra Kenya är den värsta på över 40 år. I distriktet Turkana riskerar vart tredje barn akut undernäring. Här bor Epakan tillsammans med sina föräldrar och tre syskon i den lilla byn Ngikwatex. Hennes familj är van vid att torkan kommer varje år och har anpassat sina liv efter vädrets makter. Men under de senaste åren har klimatförändringarna gjort att torrperioderna blivit längre och konsekvenserna värre. Boskapsdjuren dör, skördarna slår fel och familjen blir utan mat. Ibland flera dagar i sträck.

Aloe vera-odling var lösningen

Men mitt i den spruckna marken har något grönt börjat växa. För Epakan och hennes familj var det aloe vera som fick livet att vända. När familjen hade det som allra svårast fick mamma Aweet stöd och utbildning från Erikshjälpen som gjorde att hon kunde börja odla i det torra landskapet. Hon fick lära sig vilka odlingstekniker som fungerar bäst, hur saven från bladen ska prepareras och vad som krävs för att lyckas med försäljningen på den lokala marknaden.

– Jag har fått många bra verktyg för att klara av alla utmaningar när torkan kommer. Nu kan jag ge min familj två mål mat om dagen och barnen kan fortsätta gå i skolan, säger Aweet.

En aloe vera-odling kan verka vara en liten förändring. Men för Epakan är det faktiskt livsavgörande. Pengarna räcker inte bara till mat – nu har mamma Aweet råd att betala barnens skolgång. Och inför skolstart har Epakan fått skoluniform, skor, strumpor och skrivböcker.

– Vi var tvungna att lämna allt. Vår by, skolan och vårt hem. Det gick så snabbt och jag fick inte med mig några av mina saker. Inga kläder eller leksaker, inte ens mitt födelsebevis, berättar Fatoumata.

I Mali har den säkerhetskris som pågått sedan 2012 påverkat tusentals barns liv. Fatoumata är en av dem. När hennes skola stängde efter terroristattacker valde familjen att lämna sin hemby i hopp om att hitta en tryggare tillvaro.

Livet i flyktinglägret

Fatoumata bor med sin familj i Ségou, i ett flyktingläger som ligger i västra Mali. Att växa upp i ett flyktingläger är tufft.

– Hela familjen sover tillsammans i ett litet rum. Det finns ingen plats att vara för sig själv, berättar Fatoumata.

Bristen på mat gör att många aldrig kan äta sig mätta. Människor trängs på liten yta och bristen på sanitet och rent vatten gör att sjukdomar lätt sprids. Många mår väldigt dåligt och risken för att utsättas för övergrepp är stor.

Svårt att börja ny skola

Mitt i oroligheterna fick Fatoumata möjlighet att gå tillbaka till skolan, men de första åren i nya skolan blev också extra tuffa. I skolan blev Fatoumata utsatt för mobbing av andra barn. Det gjorde det svårt att fokusera på skolarbetet.

– De retade mig för mitt utseende och kallade mig fula ord. Jag var alltid själv och jag hade inga vänner, berättar hon.

När Erikshjälpen startade en barnrättsklubb på Fatoumatas skola förändrades det. I klubben fick barnen lära sig mer om inkludering och rätten till utbildning, hälsa och trygghet. Och Fatoumata har äntligen funnit nya kompisar och fått tillbaka motivationen för skolarbetet.

– Skolan fungerar bra. Mina klasskamrater är snälla mot mig nu, även om jag blev utanför i början.

Drömmen om en bättre framtid

Fatoumata är ett av många barn i Mali som får växa upp med rädsla, hunger och otrygghet. Men tack vare möjligheten att fortsätta skolan har hon hopp om en bättre framtid.

– Det var svårt i början men skolarbetet går bra nu, det gör mig glad. Samtidigt är jag fortfarande rädd för mycket… Rädd för att bli attackerad av beväpnade män och för att bli utsatt för övergrepp.

Även om Fatoumata fortfarande känner rädsla för våldet runt omkring bär hon på en dröm: att få återvända till sin by när det blir fred och arbeta som barnmorska.

För oss i Sverige kanske det inte ses som ett stort problem. Men för flickor och kvinnor i Kenya – framför allt på landsbygden och i fattigare områden – är det ingen självklarhet att det finns tillgång till mensskydd. Och om det väl finns är det heller inte säkert att alla har råd med det. 

Nancy berättar om flickor i hennes egen ålder som har tvingats använda trasor eller andra textilier som mensskydd eftersom de inte har råd att köpa bindor i butiken. Visst, ibland delas det ut mensskydd i skolan men utdelningen är oftast orättvis och kan dessutom hamna i fel händer. 

– Vi vill att politikerna, framför allt de som sitter i parlamentet, ska ta fram en lag som ger fri tillgång till mensskydd över hela landet. Om det är gratis är det inte lönt för exempelvis lärare att roffa åt sig bindor för att sedan sälja vidare. Det hade också gjort så att inga fler flickor hade behövt sälja sex för att ha råd med mensskydd och att antalet tonårsgraviditeter hade minskat, säger Nancy. 

Skriver debattartiklar för att påverka

När Nancy gick i fyran kom hon i kontakt med Erikshjälpens arbete i Kenya och kunde fortsätta gå i skolan tack vare vårt samarbete med den lokala organisationen Kakenya’s Dream. Förra året tog hon studenten och nu drömmer hon om att komma in på universitet och plugga vidare till lärare. En annan dröm är att synen på mens i samhället ska förändras.  

– Det borde finnas gratis mensskydd på alla vårdcentraler så kvinnor och flickor kan hämta bindor när de vill. Det här borde vara lika normalt som att det finns kondomautomater överallt, säger hon. 

Varje månad träffar Nancy jämnåriga flickor som kämpar för att få tag på bindor och hon märker samtidigt att det är ett ämne som ingen egentligen vill prata om. Något som hon vill ändra på. Därför försöker hon att prata om menshälsa med sina klasskamrater och skriva debattartiklar i lokala tidningar för att få till en förändring.

– Vi kan inte vara tysta. Mensen är en naturlig del av livet och något som vi måste våga prata öppet om. Det är vår rättighet att ha tillgång till mensskydd och ska inte vara beroende av om man har råd med det eller inte.

I dag finns det 250 miljoner barn runt om i världen som inte får gå i skolan. Jannatul Ferdus, 11 år, är ett av alla barn på Pakkhali Education Center, ett utbildningscenter som stöttas av Erikshjälpens givare. Vi är i södra Bangladesh, ute på landsbygden där landskapet är i ständig förändring och barnens tillgång till utbildning är begränsad.

I området kring Pakkhali Education Center i södra Bangladesh finns cirka 500 familjer. Flera av barnen kommer hit för att få stödundervisning och delta i olika aktiviteter. Det finns också en föräldragrupp knuten till centret. Det är få barn här som fortsätter studierna efter årskurs 5, men på centret får de stöd att klara skolan och förbereda sig för fortsatta studier. Förra året fick åtta barn hjälp att komma vidare in på secondary school.

Just nu är 33 elever inskrivna på Pakkhali Education Center, varav 22 är flickor, åk 2–5.

– Vi får extra undervisning och hjälp med läxor. Men vi får också dansa och sjunga och ha roligt tillsammans, berättar Jannatul och ler.

Fattigdom, dåliga vägar, långa avstånd till skolan, föräldrars låga utbildningsnivå och bortgifte är några orsaker till att många barn inte går så många år i skolan. Familjerna har inte råd att finansiera sina barns skolgång. Flickorna riskerar i stället att bli bortgifta och pojkarna tvingas arbeta. Många barn har föräldrar som inte själva gått i skolan och får därför inte så mycket stöd med skolarbetet hemifrån. Därför är centret så viktigt! Flera barn har fått hjälp med att söka stipendier som möjliggör att de kan fortsätta studera trots familjens ekonomiska situation.

– Här får vi möjlighet att förbereda oss och vi får hjälp att klara skolan så att vi kan studera vidare, berättar Jannatul. Hon fortsätter:

– Vi har olika studiecirklar och stöttar varandra. Vi firar och uppmärksammar också varandra när det går bra.

På centret finns trygga vuxna som stöttar barnen. Utanför odlar barnen grönsaker, frukter och blommor. Tillsammans har de startat en liten fond, genom den hjälper de varandra när någon i gruppen har det extra tufft ekonomiskt.

Katastrofberedskap, hållbarhet och att barnen ska bli bättre rustade att anpassa sig till klimatförändringarna är ett av målen med verksamheten. Att barnen ska få bättre kunskap om sina rättigheter och vara med och påverka sin lokala by är ett annat. Att ge barnen en meningsfull fritid och möjlighet att klara sina studier, ett tredje. Och vinsterna är enorma. Barnen lyser när de berättar om vad centret betyder för dem, det här är deras sammanhang.

– Vi tar hand om varandra och centret tillsammans, det är roligt att få vara med, säger Jannatul och hennes vänner bredvid nickar ivrigt.

Tillsammans med vår lokala partner stöttar Erikshjälpen flera insatser i Bangladesh, för att tillgodose barns rätt att gå i skolan, se till att de mår bra och känner sig trygga.

Det är inte bara toaletten i sig som gjort skillnaden. Det är också ett erkännandet att flickors behov, situation och utmaningar är riktiga. Det är signalen att flickor är viktiga. Ja, att de är och ses som en resurs och en kraft i samhället och att de har rätt att få förutsättningar till att kunna utbilda sig och vara med och forma sin egen framtid.

– Den här toaletten påverkar vår vardag och vår framtid. Nu har vi möjlighet att hänga med bättre i undervisningen och på så vis får vi bättre förutsättningar för framtiden, säger 15-åriga Piya Mong som är en av eleverna på ABC Secondary School i Mithakhali.

Brist på skydd har varit ett problem

På skolan går cirka 250 elever i årskurserna fem till åtta. Piya och kompisen Shukhi Mony, 12 år, visar upp skolans nya tillgänglighetsanpassade toalett. Den rymmer både en traditionell toalett med ett hål i golvet och en vattentoalett, den första i området. Här finns också flera nya handfat och ett skåp fullt med allt som en flicka kan behöva under perioder av mens.

– När vi inte haft tillgång till mensskydd har vi använt kläder och andra textiler som skydd, men det är inte så bra eftersom det är så ohygieniskt. Vattnet vi tvättar oss och kläderna i är inte heller så rent och riskerna för sjukdomar är många, berättar Piya.

Skolan – en trygg plats

Flickornas matematiklärare Selina Akter bekräftar att toaletten betyder mycket. Flickorna känner sig nu mycket tryggare och barnens skolnärvaro och resultat har förbättrats avsevärt.

– Tidigare när flickorna har haft mens har de undvikit att komma till skolan. Nu finns det tillgång till allt de behöver för att känna sig trygga och hygieniska här på skolan, och de missar mindre av undervisningen, berättar hon.

Tidigare fick alla skolans elever dela på två slitna och väldigt smutsiga toaletter. Vars väggar inte är täta, genom glipor kunde man kika in trots att dörren var stängd.

– Den gamla toaletten var så smutsig, man kände sig inte säker där, berättar Shukhi.
– Ja och så var det alltid kö och eftersom vi inte ville gå på dem gick vi hellre hem om vi behövde gå på toaletten. Men på grund av vägen, kom vi sällan tillbaka, berättar Piya. Hon tillägger:
– Det känns jättebra att vi har en ny toalett! Det är så rent här, ingen smuts. Det finns rinnande vatten och mensskydd.

Färre avbrott i skolgången

Piya och Shukhi har ett par kilometers skolväg och vägen kan vara väldigt trafikerad. Trots det att så är fallet för de flesta på skolan, valde de och många andra oftast att gå hem för att gå på toaletten. Trots att de då skulle gå miste om undervisning, vilket tydligt påverkade resultaten.

– Tjejerna ville verkligen inte använda de gamla toaletterna. En del av dem undvek att dricka vatten hela skoldagen, allt för att inte behöva gå, berättar Selina Akter. Hon fortsätter:
– Det tog också mycket på flickornas koncentrationsförmåga att hela tiden tänka på hur de skulle undvika toaletten. De var ofokuserade men ville inte heller prata om det.
– Ja, nu är vi mycket mer närvarande i skolan än tidigare. Det känns tryggt och det känns roligt att vara här. Vi missar inte längre så mycket av skolundervisningen, säger Piya.

På Shonatola Bridge School i södra Bangladesh sjuder det av liv. Lektioner avlöser varandra. Först matte, sen språk, sen idrott. Och så naturkunskapsklubben och tjejgruppen. När klockan ringer är det rast. Sabona och Amina är bästa vänner och går i årskurs sju. De menar att den här skolan skiljer sig från andra skolor i Bangladesh på många sätt.

–Skolan innebär trygghet för mig. Här har jag lärt mig att prata inför folk och här finns rent vatten och rena toaletter, säger Sabona Akter som är 15 år.

På grund av att familjen inte hade råd, tvingades hon att hoppa av skolan efter årkurs fem. Hon var hemma i två år innan hon efter att den här skola byggdes, fick möjlighet börja igen.
– Hade jag inte fått en plats på den här skolan, hade jag haft ett helt annat liv. Jag hade blivit bortgift eller tvingats ta jobb på textilfabriken för att hjälpa till med familjens försörjning, berättar Sabona.

Enda skolan i området

Just nu går två årskullar av elever på Shonatola Bridge School i södra Bangladesh. Skolan är den enda i området för barn i årskurs sex till åtta. Den ligger på landsbygden i ett svårtillgängligt område. Genom solceller har skolan el och internetuppkoppling, på så vis får barnen del av både digital- och klassrumsbaserad undervisning. Här finns separata toaletter för flickor och pojkar och tillgång till rent dricksvatten. Många av barnen som går på skolan lever i stor fattigdom och om det inte vore för skolan, hade de inte kunnat fortsätta studera. Många av dem har tidigare tvingats hoppa av skolan.

Att vara flicka i Bangladesh

14-åriga Amina Akther är också glad för möjligheten att få fortsätta studera. Hon berättar om hur det är att vara flicka i Bangladesh. Många har lång och farlig väg till skolan. Och att det finns risker för överfall och kränkningar som gör att man som flicka inte bör går ut själv. Många flickor riskerar också att bli bortgifta. Och så har vi mensen, den som gör att många flickor missar stora delar av sin skolgång.

– Många barn här stannar hemma under perioder när de har mens och missar stora delar av undervisningen, berättar hon.

Flickor kan nu komma till skolan även under mens

I skolan får flickorna mycket stöd, något som de utifrån tidigare erfarenheter inte tar för givet.

– Här finns en separat toalett bara för tjejer, med bindor och allt man behöver, det känns tryggt. Vi tjejer kan komma till skolan även när vi har mens, skolan hjälper och stödjer oss, säger Amina och fortsätter:

– I skolan lär vi oss om sanitet och hygien. Om att tvätta händerna ordentligt och att ta hand om oss. Min mamma är väldigt glad över de möjligheterna jag har nu, hon har inte haft de möjligheterna.

På Surjer alo Child center i södra Bangladesh deltar 16-åriga Ayesha Akter och 15-åriga Preema Das i barnklubbens aktiviteter. Här har de lärt sig om barns rättigheter och fått öva sig i att sätta ord på sina känslor och behov, och att uttrycka sina åsikter. 16 åriga Ayesha berättar:

– Förr kunde jag absolut inte prata med mina föräldrar, men det är bättre nu. Nu hör de mig och min åsikt har betydelse, det gör mig glad.

Kompisen Preema Das, 15 år, fyller i:

– Förr var jag blyg och ingen i min familj visste vad som pågick eller vad jag gick igenom. Jag kände mig ofta förbisedd, särskilt när mina bror uppmärksammades mer än mig. Det är bättre nu men det är fortfarande väldigt ojämlikt.

Brist på mensskydd och rena toaletter har varit ett problem

Flickorna är snart klara med secondary school och drömmer båda om att studera vidare. Det har varit tufft att hänga med i skolan. De går båda i en statlig skola och bristen på mensskydd och rena toaletter har varit ett problem ända sedan de fick mens. Preema berättar:

– Förr använde vi och våra mammor kläder som skydd.

– Ja. Det fanns inte alltid bindor eller andra skydd, så vi använde kläder, men det var ohygieniskt på många sätt. Nu kan vi köpa mensskydd via centret för halva priset, det underlättar, berättar Ayesha.   

Missar skolan på grund av mens

Båda flickorna berättar att de har missat ganska mycket av sin skolgång på grund av att de varit hemma under perioder av mens. 

– Förr stannade jag hemma hela perioden men nu stannar jag oftast bara hemma de första två-tre dagarna.

– För att inte missa för mycket försöker vi studera ikapp hemma, men det är klart att mensen har gjort det svårare att hänga med, säger Preema.

De drömmer om att förändra

De berättar om livet som flicka i Bangladesh, om vardagen och att de upplever att även om flickor och pojkar ska ha samma rättigheter, får pojkarna ofta företräde.

– Pojkar har större betydelse i familjen och de får alltid företräde i samhället och i skolan, säger Preema.

– Flickor har inte samma rättigheter som pojkar i praktiken, säger Ayesha och tar ett exempel om en särskild maträtt i Bangladesh, där fikshuvudet ses som den godaste biten. Hon fortsätter:
– Min bror får alltid frågan om han vill ha fiskhuvudet, Jag vill inte ha fiskhuvudet men jag vill gärna ha frågan, förklarar Ayesha.

Trots utmaningarna de upplever har flickorna tydliga mål. De vill arbeta med samhällsförbättringar och de vill vara med och förändra sin och andras situation.

– Snart kommer jag ha högre utbildning än min bror. Min mamma stödjer mig, hon fick aldrig studera själv så hon vill att jag ska få den här möjligheten, berättar Preema.

När Ryssland invaderade Ukraina gick Alice liv från trygghet till livsfara på bara några timmar. Hon såg både sitt hem och hela sin barndomsstad förstöras under några dagar av intensiva strider.

Alice är 13 år och kommer från staden Hostomel som ligger några mil nordväst om Ukrainas huvudstad Kiev. Hostomel utsattes för flyganfall, granatbeskjutningar och hårda markstrider som lade bostadshus, skolor och affärer i ruiner. Även rinnande vatten, el och värme försvann. Det enda som fanns kvar var förstörelse och rädsla.

– Vårt hus blev skadat. Alla fönstren förstördes och nästan allt vi ägde är borta. Nu har jag bara en mobiltelefon, men det är svårt att göra skoluppgifter på den, berättar hon.

Efter nio dagar i ett skyddsrum lyckades Alice, hennes storebror och deras mamma fly från staden. Alice fick bara med sig en ryggsäck med det nödvändigaste. En kudde, ett par extra skor och en mobilladdare.

I Burkina Faso lever ungefär två miljoner människor som internflyktingar. Landet har varit politiskt instabilt under flera år och drabbades 2022 av två militärkupper. Det gjorde att våldsamheterna ökade dramatiskt och nu beräknas 4,9 miljoner människor vara i akut behov av humanitärt stöd.

För 14-åriga Djemirata Nabalum kom våldet riktigt nära. Hennes by attackerades av beväpnade terrorister och hon tvingades fly till staden Kaya i mellersta Burkina Faso. I Kaya är säkerhetsläget något bättre än i övriga landet och strax utanför staden ligger internflyktinglägret Tansega Wayalguin.

I flyktinglägret jobbar Erikshjälpen tillsammans med den lokala partnerorganisationen Organisation Catholique pour le Développment et la Solidarité, OCADES, med att stötta barn och familjer som har flytt från beväpnad milis som terroriserar stora delar av landet.

– Vi blir väl omhändertagna och får delta i roliga fritidsaktiviteter som gör att vi trivs bra här, säger hon.

Barnens mardrömmar har försvunnit

Stort fokus ligger på det psykosociala arbetet. Många av barnen i flyktinglägret har till exempel varit med om att se sina föräldrar eller andra vuxna bli dödade. Tillsammans med UNICEF driver OCADES och Erikshjälpen ett särskilt aktivitetsområde, Children’s Friendly Space, där barnen kan känna sig trygga och samtidigt få tillgång till utbildning och fritidsaktiviteter.

– Våra mardrömmar försvann när vi började umgås i Children’s Friendly Space. Nu drömmer vi i stället om när vi leker tillsammans. Det är vi väldigt tacksamma över. Hela omgivningen gör att jag känner en större trygghet, säger Djemirata.

Sedan Djemirata kom till flyktinglägret Tansega Wayalguin har hon börjat våga drömma om en framtid som sömmerska – och så klart att en dag kunna flytta hem igen och återförenas med sin familj.

– När jag blickar framåt fem år i tiden ser jag framför mig att jag har lärt mig att sy och att jag försörjer mig som sömmerska. Jag vill också föra det vidare till mina kommande barn, precis som min mamma gjorde, så de kan bli självförsörjande i framtiden.

Halidou har träffat nya kompisar

Ungefär 120 000 människor lever som internflyktingar i staden Kaya och över 77 000 av dem är barn under 17 år. För 15-årige Halidou Sawadogo, som har flytt till internflyktinglägret Tansega Wayalguin med sin familj, börjar varje morgon med ett besök på Children’s Friendly Space.

På kvällarna jobbar han ute på fälten för att hjälpa till att försörja familjen.

– Jag har träffat många nya vänner på Children’s Fiendly Space och vi har väldigt roligt när vi hänger tillsammans. Trots alla utmaningar så försöker jag att hitta glädjen i det lilla. Children’s Friendly Space har betytt mycket för mig, eftersom jag har någonting att hitta på om dagarna i stället för att bara tänka på allt som är svårt, säger han.

Författare: Johan Larsson

Sedan ett år tillbaka bor 14-åriga Viktoria med sin mamma, pappa och storasyster i ett enrumsmodulhus i den ukrainska staden Irpin. Före kriget bodde familjen i en lägenhet i Irpin men allt förändrades en morgon i slutet av februari 2022. Då väcktes familjen av höga explosioner efter att Ryssland startat sitt krig mot Ukraina och hårda strider utbröt i Irpin.

– Det var väldigt skrämmande. Vi rusade till ett skyddsrum där vi tillbringade en dag och en natt, säger Viktoria.

Dagen därpå evakuerades familjen ur staden. Alla, utom pappan, tog sig sedan till Polen.

– Pappa kunde inte följa med. Alla män som är under 60 år måste stanna i Ukraina för att försvara landet, förklarar Viktoria.

I början av april drog sig den ryska armén tillbaka från Irpin och Viktorias familj bestämde sig då för att återvända. De ville inte stanna i Polen eftersom Ukraina är deras hemland där de vill leva. Innan de återvände visste Viktoria att familjens hus blivit förstört i en rysk attack.

– Men när jag återvände hit och såg det med egna ögon kändes det fruktansvärt. Det var förstört och svart av sot. Jag blev väldigt ledsen, säger Viktoria.

Stöd från Erikshjälpens partnerorganisation

Till en början bodde familjen hos släktingar i Irpin men hösten 2022 flyttade de in i rummet i modulhuset som nu är deras bostad. Rummet är på 13 kvadratmeter och familjen delar badrum, toalett och kök med andra internflyktingar.

– Våra boendeförhållanden är helt annorlunda jämfört med hur vi bodde tidigare, men jag har vant mig. Nu känns det okej, säger Viktoria.

Hon går i skolan i Irpin och på fritiden hänger hon mest med kompisar. Ibland blir tillvaron långtråkig men denna dag har Erikshjälpens ukrainska partnerorganisation WCU varit på besök och haft sociala aktiviteter. Viktoria har deltagit i dem med några andra barn och ungdomar. Under aktiviteterna får barnen möjlighet att bearbeta traumatiska upplevelser samtidigt som de har en rolig stund.

– Jag älskar när frivilligorganisationer kommer hit och har aktiviteter med oss eller ger oss presenter. Inför jul- och nyår förra året fick vi skriva julklappsönskelistor. Jag önskade mig, och fick, en powerbank som jag använder ofta här, säger Viktoria.

Drömmer om varaktig fred

Elen försvinner nämligen ofta i ”modulstaden” eftersom många kraftverk har förstörts i bombningar. Den ryska armén skjuter ofta robotar mot Irpin, men det ukrainska luftförsvaret lyckas skjuta sönder de flesta i luften.

– Flyglarmen tjuter ganska ofta och då måste vi springa till skyddsrum. Det är otäckt, men vi har tvingats vänja oss vid det, säger Viktoria.

Viktoria brukar läsa eller rita när hon är rädd. Som vuxen vill hon bli konstnär.

– Nu är min högsta önskan att vårt hus ska renoveras så att vi kan flytta hem igen. Jag vet inte när det kommer att ske. Det kanske tar fem år, säger hon.

Viktoria tror, och hoppas, att Ukraina vinner kriget och att det då blir en varaktig fred.

– Trots att det fortfarande är krig så har jag stora förhoppningar om en bättre framtid, avslutar Viktoria.

Författare: Bengt Sigvardsson