Shornali är tolv år och bor i byn Pargobindopur Abashon i Rampal i södra Bangladesh. Hon bor tillsammans med sina föräldrar och sin två år yngre syster. Shornali har hela sitt liv levt med nedsatta rörelseförmåga i benen som gör det svårt för henne att gå. I byn finns inga bilvägar och få tillgänglighetsanpassade byggnader, därför var hennes värld länge begränsad till två platser: skolan och hemmet.

Men när Shopner Chowa barncenter byggdes om förändrades allt. Barncentret är en plats där barn kan leka, få läxhjälp och delta i workshops. När byggnaden och omgivningen anpassades så att tillgängligheten skulle bli bättre blev världen större för Shornali.

En ensam vardag

Innan Shornali började gå till barncentret deltog hon sällan i lekar med barn i grannskapet. Lekarna var ofta fysiskt krävande och de andra barnen visste inte hur de skulle inkludera henne.

– Barnen i min by brukade leka olika lekar efter skolan. Jag tittade på genom fönstret eller från trädgården. Lekarna passade inte mig. Jag kunde inte springa som dem. Jag kunde inte hoppa som dem, berättar Shornali.

Kvällarna var värst. När solen gick ner och skrattet från andra barn hördes utifrån kände hon sig extra ensam.

– Det kändes som om världen rörde sig, men jag stod stilla. Men min syster var alltid med mig. Hon var min enda vän. Utan henne vet jag inte vad jag skulle gjort alla ensamma kvällar, säger Shornali.

En ramp förändrade allt

Shornali berättar att ombyggnationen av barncentret gav henne något hon länge saknat – frihet.

– Jag har svårt att gå i trappor. När de byggde en ramp till barncentret förändrades hela min värld.

När centret fick en ramp blev ingången tillgänglig, och barn med gångsvårigheter kunde för första gången ta sig in själva. Den här enkla förändringen tog bort ett stort hinder och gav barnen både självständighet och stärkt självförtroende. Nu kunde Shornali gå regelbundet till centret och träffa andra barn och hennes liv började förändras.

En plats där alla barn kan vara med

Tillsammans med lokala samarbetsorganisationer arbetar Erikshjälpen för att öka tillgänglighet och inkludering. På barncentret får barnen genom samtal och lekar lära sig mer om inkludering. Många barn delar också med sig av kunskapen till sina föräldrar och grannar och på så vis sprids kunskapen vidare.

– Vi har lärt oss om barns rättigheter. Nu vet jag att jag inte är i vägen. Jag är lika viktig som alla andra. Och jag har också drömmar, berättar Shornali.

Inomhusspel och anpassade utomhusaktiviteter gör att alla barn kan vara med.

– Jag älskar att spela carrombräde och Ludo. Jag har till och med försökt lära mig schack, säger Shornali stolt.

”Det bästa är mina nya vänner”

Tidigare brukade Shornali känna sig blyg och obekväm när hon pratade med klasskamrater i skolan på grund av sin funktionsnedsättning. Hon var rädd att andra barn skulle tycka hon var annorlunda. Men nu när hon kan delta i aktiviteter och lekar har hon fått många nya vänner och självförtroendet har växt.

– De bästa med centret är mina 36 vänner. De förstår mig och stöttar mig. Med dem känner jag mig inte annorlunda, säger Shornali.

För Timofyj förändrades allt när Ryssland gick in östra Ukraina 2014 och hans familj tvingades lämna hemmet i Donetsk. Han var liten, men minns det plötsliga uppbrottet när familjen flydde till Myrnohrad, en stad längre från striderna.

Efter flytten dog Timofyjs pappa i en olycka. Då blev han kvar med sin mamma, lillebror och mycket ansvar.

– Jag fattade inte riktigt vad jag skulle göra. Jag bara lyssnade på mamma, lyssnade på nyheterna och försökte följa alla regler som fanns på grund av kriget, berättar Timofyj.

Tvingad till en ny vardag

När Ryssland inledde den storskaliga invasionen 2022 hamnade Myrnohrad, familjens nya hem, nära fronten. En granat träffade huset där de bodde och de tvingades att fly igen. Timofyj behövde snabbt lämna skolan och alla kompisarna bakom sig.

– Kriget har gjort att jag förlorat kontakten med mina kompisar. De som jag inte går i skolan med pratar jag nästan inte med längre. Vissa minns jag inte ens, säger Timofyj.

I dag bor han med sin mamma och lillebror i Kiev‑regionen och försöker skapa en trygg vardag på nytt.

Barndomen byttes mot ansvar

Pappans död och flykten från Donetsk gjorde att Timofyj tidigt fick ta en större roll hemma.

– Jag tar hand om min lillebror och hjälper till med det jag kan. Jag är typ mammas hjälpreda, säger Timofyj.

Mitt i den nya vardagen försöker han ändå leva som en vanlig tonåring med skola, kompisar och fritid.

En chans att få tänka på annat än kriget

Tillsammans med den lokala organisationen WCU arbetar Erikshjälpen med att ge barn möjligheten att komma bort från kriget en stund och bara få vara barn.

I barnvänliga familjehubbar kan barnen umgås med vänner, göra kreativa aktiviteter och få stöd av psykologer för att bearbeta det de har upplevt. Alla aktiviteter anordnas i skyddsrum för att kunna vara i gång även under flyglarm.

Här kan Timofyj för en stund släppa allt ansvar som kriget för med sig och vara just det han är: tonåring.

– Jag och brorsan gillar det jättemycket. Det är kul och spännande, och häftigt att få göra något som är intressant, säger Timofyj.

Timofyjs tankar om framtiden

Även om Timofyj tycker det är svårt att tänka på ett liv efter kriget så har han drömmar.

– Jag vill förstå mer om IT, om olika koder, och tjäna pengar på det. Men jag vet inte än vad man måste göra för det.

Sabina brister ut i ett leende när hon berättar om första gången det serverades spenat i skolan.

– När jag och mina klasskamrater såg att det odlades grönsaker i skolträdgården blev vi helt paffa. Jag hade aldrig tidigare sett kål eller lök växa här i området och det var första gången som jag åt spenat i skolan.

Klimatförändringarna gör det svårare att odla

Att äta grönsaker är ingen självklarhet för barnen i den avlägsna byn Korr i norra Kenya. Här märks klimatförändringarna tydligt och de årliga torrperioderna blir allt längre. Det blir svårare att odla och bristen på vatten gör också att boskapsdjur dör av uttorkning. Matbristen är allvarlig. I vissa delar av landet får vart tredje barn kanske aldrig fylla fem år.

Mot alla odds växer skolträdgården

Men mitt i det torra landskapet frodas nu en skolträdgård på Amalio Primary School i Korr. Som en del i Erikshjälpens långsiktiga arbete i norra Kenya får eleverna lära sig om näringslära. De får också kunskap om odlingstekniker som gör det möjligt att odla trots torkan. Grönsakerna de odlar används sedan till skolluncher som ger barnen viktig näring.

– I skolan har vi fått lära oss om grönsaker som är fulla av vitaminer. Och nu ser jag dem växa! Berättar Sabina.

Skolträdgården ger framtidshopp

För Sabina har skolträdgården blivit mer än bara en skolträdgård. Den har blivit en plats där det både odlas grönsaker till skollunchen och hopp för framtiden.

– Nu vet jag att grönsaker hjälper oss att bli starka och friska.

Nu drömmer hon om att en dag jobba som lärare och lära ut hållbar odling till barn och ungdomar – och på många sätt har drömmen redan tagit fart.

– Jag vill börja odla där hemma även om det är väldigt torrt. Men jag ska visa mamma hur man odlar kål i en säck utan att behöva använda så mycket vatten, berättar Sabina.

Att samtala med barn om frågor som rör deras liv och framtid är en central del av Erikshjälpens arbete. När vi frågade barn och unga från Erikshjälpen Framtidsverkstad om sänkt straffbarhetsålder delades flera olika tankar och erfarenheter.

– Om de sänker åldern till tretton år så kommer de bara skicka 12-åringar i stället. En 13-åring skjuter inte någon för att han vill, utan för att han blir tvingad. Han är tretton år – vad ska han göra?” säger en 17-åring.

Ungdomarna beskrev ämnet som osäkert och jobbigt att prata om. Men trots olika åsikter fanns en sak alla var överens om: lösningarna måste sättas in långt innan ett brott begås.

Ungdomarnas förslag för att stoppa gängrekrytering

I samtalen lyfte ungdomarna viktiga åtgärder för att förhindra att barn hamnar i kriminalitet:

• Fler förebyggande insatser – fritidsgårdar och meningsfulla aktiviteter som alla barn har möjlighet att delta i.
• Trygga relationer till vuxna och polis – utan tillit vågar barn inte söka hjälp eller berätta om hot och press.
• Stöd i skolan och hemma – fler närvarande, lyssnande och engagerade vuxna i barns vardag.

Ungdomarna betonade att hårda straff bör riktas mot de vuxna och äldre kriminella som utnyttjar barn för att begå brott – inte mot barnen själva.

Erikshjälpen står bakom ungdomarna

Erikshjälpen säger nej till regeringens förslag om sänkt straffbarhetsålder. Precis som ungdomarna menar vi att förslaget inte löser de bakomliggande orsakerna till att barn hamnar i kriminalitet. I stället riskerar fler barn att återfalla i brott och nya barn rekryteras.

– Verklig trygghet för unga och för samhället skapas genom tidiga och långsiktiga insatser, starka relationer och sammanhang där barn får stöd att välja andra vägar än kriminalitet, säger Mattias Ingeson, generalsekreterare för Erikshjälpen.

Torkan i norra Kenya är den värsta på över 40 år. I distriktet Turkana riskerar vart tredje barn akut undernäring. Här bor Epakan tillsammans med sina föräldrar och tre syskon i den lilla byn Ngikwatex. Hennes familj är van vid att torkan kommer varje år och har anpassat sina liv efter vädrets makter. Men under de senaste åren har klimatförändringarna gjort att torrperioderna blivit längre och konsekvenserna värre. Boskapsdjuren dör, skördarna slår fel och familjen blir utan mat. Ibland flera dagar i sträck.

Aloe vera-odling var lösningen

Men mitt i den spruckna marken har något grönt börjat växa. För Epakan och hennes familj var det aloe vera som fick livet att vända. När familjen hade det som allra svårast fick mamma Aweet stöd och utbildning från Erikshjälpen som gjorde att hon kunde börja odla i det torra landskapet. Hon fick lära sig vilka odlingstekniker som fungerar bäst, hur saven från bladen ska prepareras och vad som krävs för att lyckas med försäljningen på den lokala marknaden.

– Jag har fått många bra verktyg för att klara av alla utmaningar när torkan kommer. Nu kan jag ge min familj två mål mat om dagen och barnen kan fortsätta gå i skolan, säger Aweet.

En aloe vera-odling kan verka vara en liten förändring. Men för Epakan är det faktiskt livsavgörande. Pengarna räcker inte bara till mat – nu har mamma Aweet råd att betala barnens skolgång. Och inför skolstart har Epakan fått skoluniform, skor, strumpor och skrivböcker.

– Vi var tvungna att lämna allt. Vår by, skolan och vårt hem. Det gick så snabbt och jag fick inte med mig några av mina saker. Inga kläder eller leksaker, inte ens mitt födelsebevis, berättar Fatoumata.

I Mali har den säkerhetskris som pågått sedan 2012 påverkat tusentals barns liv. Fatoumata är en av dem. När hennes skola stängde efter terroristattacker valde familjen att lämna sin hemby i hopp om att hitta en tryggare tillvaro.

Livet i flyktinglägret

Fatoumata bor med sin familj i Ségou, i ett flyktingläger som ligger i västra Mali. Att växa upp i ett flyktingläger är tufft.

– Hela familjen sover tillsammans i ett litet rum. Det finns ingen plats att vara för sig själv, berättar Fatoumata.

Bristen på mat gör att många aldrig kan äta sig mätta. Människor trängs på liten yta och bristen på sanitet och rent vatten gör att sjukdomar lätt sprids. Många mår väldigt dåligt och risken för att utsättas för övergrepp är stor.

Svårt att börja ny skola

Mitt i oroligheterna fick Fatoumata möjlighet att gå tillbaka till skolan, men de första åren i nya skolan blev också extra tuffa. I skolan blev Fatoumata utsatt för mobbing av andra barn. Det gjorde det svårt att fokusera på skolarbetet.

– De retade mig för mitt utseende och kallade mig fula ord. Jag var alltid själv och jag hade inga vänner, berättar hon.

När Erikshjälpen startade en barnrättsklubb på Fatoumatas skola förändrades det. I klubben fick barnen lära sig mer om inkludering och rätten till utbildning, hälsa och trygghet. Och Fatoumata har äntligen funnit nya kompisar och fått tillbaka motivationen för skolarbetet.

– Skolan fungerar bra. Mina klasskamrater är snälla mot mig nu, även om jag blev utanför i början.

Drömmen om en bättre framtid

Fatoumata är ett av många barn i Mali som får växa upp med rädsla, hunger och otrygghet. Men tack vare möjligheten att fortsätta skolan har hon hopp om en bättre framtid.

– Det var svårt i början men skolarbetet går bra nu, det gör mig glad. Samtidigt är jag fortfarande rädd för mycket… Rädd för att bli attackerad av beväpnade män och för att bli utsatt för övergrepp.

Även om Fatoumata fortfarande känner rädsla för våldet runt omkring bär hon på en dröm: att få återvända till sin by när det blir fred och arbeta som barnmorska.

För oss i Sverige kanske det inte ses som ett stort problem. Men för flickor och kvinnor i Kenya – framför allt på landsbygden och i fattigare områden – är det ingen självklarhet att det finns tillgång till mensskydd. Och om det väl finns är det heller inte säkert att alla har råd med det. 

Nancy berättar om flickor i hennes egen ålder som har tvingats använda trasor eller andra textilier som mensskydd eftersom de inte har råd att köpa bindor i butiken. Visst, ibland delas det ut mensskydd i skolan men utdelningen är oftast orättvis och kan dessutom hamna i fel händer. 

– Vi vill att politikerna, framför allt de som sitter i parlamentet, ska ta fram en lag som ger fri tillgång till mensskydd över hela landet. Om det är gratis är det inte lönt för exempelvis lärare att roffa åt sig bindor för att sedan sälja vidare. Det hade också gjort så att inga fler flickor hade behövt sälja sex för att ha råd med mensskydd och att antalet tonårsgraviditeter hade minskat, säger Nancy. 

Skriver debattartiklar för att påverka

När Nancy gick i fyran kom hon i kontakt med Erikshjälpens arbete i Kenya och kunde fortsätta gå i skolan tack vare vårt samarbete med den lokala organisationen Kakenya’s Dream. Förra året tog hon studenten och nu drömmer hon om att komma in på universitet och plugga vidare till lärare. En annan dröm är att synen på mens i samhället ska förändras.  

– Det borde finnas gratis mensskydd på alla vårdcentraler så kvinnor och flickor kan hämta bindor när de vill. Det här borde vara lika normalt som att det finns kondomautomater överallt, säger hon. 

Varje månad träffar Nancy jämnåriga flickor som kämpar för att få tag på bindor och hon märker samtidigt att det är ett ämne som ingen egentligen vill prata om. Något som hon vill ändra på. Därför försöker hon att prata om menshälsa med sina klasskamrater och skriva debattartiklar i lokala tidningar för att få till en förändring.

– Vi kan inte vara tysta. Mensen är en naturlig del av livet och något som vi måste våga prata öppet om. Det är vår rättighet att ha tillgång till mensskydd och ska inte vara beroende av om man har råd med det eller inte.

I dag finns det 250 miljoner barn runt om i världen som inte får gå i skolan. Jannatul Ferdus, 11 år, är ett av alla barn på Pakkhali Education Center, ett utbildningscenter som stöttas av Erikshjälpens givare. Vi är i södra Bangladesh, ute på landsbygden där landskapet är i ständig förändring och barnens tillgång till utbildning är begränsad.

I området kring Pakkhali Education Center i södra Bangladesh finns cirka 500 familjer. Flera av barnen kommer hit för att få stödundervisning och delta i olika aktiviteter. Det finns också en föräldragrupp knuten till centret. Det är få barn här som fortsätter studierna efter årskurs 5, men på centret får de stöd att klara skolan och förbereda sig för fortsatta studier. Förra året fick åtta barn hjälp att komma vidare in på secondary school.

Just nu är 33 elever inskrivna på Pakkhali Education Center, varav 22 är flickor, åk 2–5.

– Vi får extra undervisning och hjälp med läxor. Men vi får också dansa och sjunga och ha roligt tillsammans, berättar Jannatul och ler.

Fattigdom, dåliga vägar, långa avstånd till skolan, föräldrars låga utbildningsnivå och bortgifte är några orsaker till att många barn inte går så många år i skolan. Familjerna har inte råd att finansiera sina barns skolgång. Flickorna riskerar i stället att bli bortgifta och pojkarna tvingas arbeta. Många barn har föräldrar som inte själva gått i skolan och får därför inte så mycket stöd med skolarbetet hemifrån. Därför är centret så viktigt! Flera barn har fått hjälp med att söka stipendier som möjliggör att de kan fortsätta studera trots familjens ekonomiska situation.

– Här får vi möjlighet att förbereda oss och vi får hjälp att klara skolan så att vi kan studera vidare, berättar Jannatul. Hon fortsätter:

– Vi har olika studiecirklar och stöttar varandra. Vi firar och uppmärksammar också varandra när det går bra.

På centret finns trygga vuxna som stöttar barnen. Utanför odlar barnen grönsaker, frukter och blommor. Tillsammans har de startat en liten fond, genom den hjälper de varandra när någon i gruppen har det extra tufft ekonomiskt.

Katastrofberedskap, hållbarhet och att barnen ska bli bättre rustade att anpassa sig till klimatförändringarna är ett av målen med verksamheten. Att barnen ska få bättre kunskap om sina rättigheter och vara med och påverka sin lokala by är ett annat. Att ge barnen en meningsfull fritid och möjlighet att klara sina studier, ett tredje. Och vinsterna är enorma. Barnen lyser när de berättar om vad centret betyder för dem, det här är deras sammanhang.

– Vi tar hand om varandra och centret tillsammans, det är roligt att få vara med, säger Jannatul och hennes vänner bredvid nickar ivrigt.

Tillsammans med vår lokala partner stöttar Erikshjälpen flera insatser i Bangladesh, för att tillgodose barns rätt att gå i skolan, se till att de mår bra och känner sig trygga.