Erikshjälpens valmanifest

Klimatkrisen skapar en växande klyfta mellan barns rättigheter och de beslut som formar deras framtid. Redan idag löper en miljard barn, nästan hälften av världens barn, extremt hög klimatrelaterad risk och närmare 40 miljoner barn får varje år sin skolgång avbruten på grund av klimatrelaterade naturkatastrofer. I Sverige sviktar ungas hopp om framtiden. Endast 10 % av tillfrågade ungdomar från vår verksamhet (i Sverige) känner sig trygga i att klimatkrisen kommer att lösas.

Klimatförändringarna leder till ökade hälsorisker. De orsakar också brist på mat och vatten samt skadar samhällsstruktur, så som skolor och sjukhus, som direkt påverkar barns överlevnad och utveckling. Klimatkrisen är med andra ord en barnrättskris och rådande klimatpolitik når inte uppsatta mål.

FN rapporterar att endast 2,4 procent av de viktigaste klimatfonderna riktar sig specifikt till barns behov i och med klimatförändringarna. Politiska röster har dessutom höjts för att förändra eller överge de nationella klimatmålen. Klimatpolitiska rådet menar att det fortfarande är möjligt att nå både de kortsiktiga och långsiktiga klimatmålen, men då krävs konkreta och kraftfulla beslut tidigt under nästa mandatperiod.

Alla barn har rätt till en trygg uppväxt, men i Sverige ser vi växande skillnader i barn och ungas uppväxtvillkor. Barnfattigdom, ökad psykisk ohälsa och otrygga livsmiljöer påverkar barns möjligheter här och nu – men också deras framtid. Tillgång till utbildning och en meningsfull fritid utgör centrala skyddsfaktorer för att främja goda och trygga levnadsvillkor samt motverka ojämlikhet. På samma gång ser vi att unga i områden med sämre socioekonomiska förutsättningar i lägre utsträckning fullföljer sin utbildning, möter större hinder att etablera sig på arbetsmarknaden samt deltar i fritidsaktiviteter och föreningsliv. Stärkta föräldrar skapar tryggare barn och insatser som stärker föräldrar genom gemenskap, stöd och erfarenhetsutbyte bidrar till att förebygga social utsatthet och utanförskap.

När vi ställde frågan till barn och unga om vad som var viktigt för att de ska känna sig trygga så fick vi många förslag. Som att bo i trygga miljöer, gå i trygga skolor och ha en trygg familj. Men också att känna stöd från pålitliga vuxna, ha en stabil ekonomi och att känna sig hörda. Samtidigt visar undersökningen att förtroendet för politiker generellt är lågt. 47 procent av de tillfrågade litar ganska lite eller inte alls på politiker, medan bara 10 procent har högt förtroende för makthavare. Samtidigt är en stor andel, 43 procent, neutrala. Här kan politiken spela en viktig roll i att bygga tillit och förtroende som är avgörande när det gäller att förebygga social utsatthet och utanförskap.

I Sverige konsumerar vi som om vi hade fyra jordklot. Vårt levnadssätt utarmar jorden och driver på klimatkrisen, skapar förlust av biologisk mångfald och förorenar våra livsmiljöer. Sverige har inom Miljömålssystemet antagit ett generationsmål som anger att vi till ”nästa generation ska lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser”. Målet tydliggörs också med att ”Konsumtionsmönstren av varor och tjänster orsakar så små miljö- och hälsoproblem som möjligt.”

Sverige utgör bara 0,13 procent av världens befolkning men konsumerar hela 3 procent av planetens resurser. Vår ekonomi är mindre än 4 procent cirkulär och gör oss starkt beroende av jungfruliga råvaror och fossila råvaror. Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser motsvarar nästan 8 ton koldioxidekvivalenter per person och år. År 2050 bör dessa vara i genomsnitt högst 1 ton koldioxidekvivalenter per person och år. För att uppnå våra miljö- och klimatmål är en bred övergång från en linjär ekonomi till en cirkulär ekonomi nödvändig.

Vår överkonsumtion är både ohållbar och orättvis, och mer behöver göras för att öka takten i omställningen till en hållbar cirkulär ekonomi. Investeringar behöver göras och rätt förutsättningar behöver ges till de aktörer som driver omställningen.

Den svenska budgeten för internationellt bistånd har rört sig drastiskt nedåt från tidigare enprocentsmålet (1 procent av BNI) till att 2025 landa på 0,85 procent av BNI. Sverige är därmed det land som dragit ner mest på biståndet per capita. Totalt har över 9 miljarder kronor skurits ner i biståndet utanför Ukraina. Framför allt sker den stora minskningen av stöd till de minst utvecklade och mest utsatta länderna. Regeringen har beslutat om utfasning av stöd till 13 samarbetsländer. Efter utfasningarna kommer två tredjedelar av Sveriges samarbetsländer vara medelinkomstländer och de flesta av dem är övre medelinkomstländer.

Trots att jämställdhet är ett prioriterat område i reformagendan så sker en fortsatt nedgång i andelen offentligt utvecklingsbistånd där jämställdhet anges som ett ”primärt” eller ”viktigt” mål, enligt definitionen i OECD DAC:s jämställdhetsmarkörer. På samma sätt har Sveriges bistånd till hälsa samt sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter minskat med 10 procent mellan 2023 och 2024, vilket, inräknat inflationen, är den lägsta nivån sedan 2012.

I en värld där behoven ökar på grund av klimatförändringar, konflikter och ökad migration behöver Sverige stå stadigt och vara en stark röst för de mest utsatta.