Kriget förändrade allt för Firas

Jag heter Firas Almalek och föddes i den stora staden Damaskus i Syrien. De första arton åren levde jag tillsammans med min mor, far, bror och syster bland fem miljoner andra människor. Jag levde ett bra liv, omgiven av mycket släktingar och vänner som jag umgicks med varje dag.

I Damaskus stänger affärer och kaféer inte förrän på natten, vissa stänger inte alls. Hela staden är full av ljus och människor vare sig det är dag eller natt och efter skolan brukade jag sitta på dessa kaféer med mina vänner, prata, spela kort och dricka te tills långt in på kvällen.

Den femtonde mars 2011 bröt dock kriget ut i Syrien och allt omkring förändrades för alltid. Människor började bete sig på ett annorlunda sätt än tidigare. Ärlighet försvann, soldater på gatorna gjorde dem rädda. Ljudet av bomber blev allt vanligare och det blev också dödsfallen. Eftersom jag demonstrerade mycket och det var dags för mig att delta i militärtjänsten bestämde jag mig för att fly. Det var det största och viktigaste beslutet jag och min familj någonsin tagit.

Ljudet av bomber blev allt vanligare och det blev också dödsfallen.

Efter en lång, farlig och påfrestande resa stod jag plötsligt på Malmö tågstation i Sverige. Och från och med nu blev mitt liv helt annorlunda. Eftersom min moster redan bodde i Vetlanda åkte även jag dit för att bo med henne i en flyktinganläggning för att sedan flytta ensam till en lägenhet och där bor jag i dag. Jag började skolan ganska snabbt och lärde mig också svenska snabbt. Jag insåg hur viktigt det var att lära mig svenska för att kunna komma in i samhället.

Till en början kände jag mig väldigt ensam men efter en tid fick jag fick både svenska och arabiska vänner, jag klarade skolan bra, fick arbeta extra på lite olika ställen och fick en fin svensk flickvän. Då började jag ännu mer se skillnader mellan våra länder, kulturer, traditioner och vanor. Till exempel är vädret i Sverige väldigt annorlunda än det i Syrien och det tog en stund att vänja mig vid kylan och att inte kunna vara ute så mycket. I Vetlanda finns inte heller så mycket människor, vilket fortfarande känns konstigt för mig eftersom jag är van vid att alltid ha många människor omkring mig och alltid kunna prata med någon och få nya vänner lätt. Men att komma till en liten stad i Sverige fick mig också att öppna ögonen för ett annat slags liv och att dessutom se vacker natur och skog, inte bara hus och människor.

I dag, tre och ett halvt år efter att jag kommit till Sverige är jag en annorlunda människa än tidigare. Självklart saknar jag Syrien och också min mor och syster som är kvar där. Men jag är glad i Sverige, bland några familjemedlemmar och släktingar som kommit hit och min flickvän och mina nya vänner. Jag är ändå glad att detta hänt mig, även om det varit väldigt tufft. Jag tackar Gud för att jag nu kan tala två språk flytande och att jag genom mina erfarenheter både i Syrien och Sverige har lärt mig otroligt mycket.

Jag har precis börjat engagera mig i Erikshjälpen, både i lokalgruppen Jönköping och som värvare för Ung Fadder. Det är kul att kunna få engagera sig för människor som har det svårt, jag vet ju själv hur det är att leva under svåra förhållanden. Jag tror det är viktigt att verkligen agera för att människor i vår värld ska kunna få det bättre. Jag är tacksam att jag nu inte längre är någon som själv behöver hjälp utan istället någon som kan hjälpa andra.

Firas Almalek, engagerad i Erikshjälpens lokalgrupper Ungagerad och som värvare