Vi gillar inte heller tiggeri

Erikshjälpen gillar inte tiggeri. Vi vet att tiggeri inte är lösningen på den fattigdom som är orsaken till att människor kommer till vårt land och möter oss med muggen i hand. Tiggeri är dåligt. Ändå vill vi inte ha ett förbud.

Mötet med människor som tigger på våra trottoarer och torg fortsätter att engagera. Sveriges Radio rapporterar nu om en opinionsundersökning gällande svenskarnas inställning till ett eventuellt tiggeriförbud. 1002 personer i en webbpanel har fått svara på frågan: ”Tycker du att det är ett bra eller ett dåligt förslag att förbjuda tiggeri?” 62 procent av de tillfrågade säger sig vara för ett tiggeriförbud, 20 procent är emot.

Ett förbud mot att tigga kan tyckas vara en enkel lösning på flera problem. Vi skulle slippa möta utsträckta händer och bedjande blickar när vi passerar in och ut ur affärerna. Ett förbud skulle också förebygga att utsatta människor utnyttjas av skrupellösa kriminella, åtminstone i teorin. Men fungerar det? Vi tror inte det. Och en ännu viktigare fråga; bidrar förbudet till att hjälpa människor ut ur fattigdomen och in i samhällsgemenskapen?

Den fattigdom och diskriminering som är vardag för många romer i Rumänien och Bulgarien har pågått i århundraden. Orsakerna är både historiska och dagsaktuella. Fördomarna mot romerna är djupt rotade i det rumänska samhället, både hos politiker och allmänhet. Lika fast cementerad är självbilden hos människor som i generationer levt utanför samhället, en bild som säger att man inte är önskad, inte välkommen, inte tillåts spela samma spel med samma regler som majoritetssamhället. Utan utbildning och utan erfarenheter av vad som krävs för att ta sig in i samhället och på den reguljära arbetsmarknaden blir tiggeriet ett sätt att klara livhanken, att ge barnen mat och familjen tak över huvudet.

Den 1 april publicerade Erikshjälpen och Sveriges Stadsmissioner en debattartikel i Svenska Dagbladet. I artikeln försökte vi beskriva hur stödet till utsatta EU-migranter kan utformas. Lösningen handlar inte om ett förbud, tvärtom kan ett förbud leda till att redan utsatta människor stigmatiseras och diskrimineringen förvärras. Lösningen, eller snarare lösningarna, ligger i att se komplexiteten och möta problemen på alla nivåer samtidigt. Den rumänska regeringen måste ta sin del av ansvaret men måste få både stöd och hjälp och ”påputtning”.

Diskrimineringen och fördomarna måste bearbetas med folkbildande och opinionsbildande insatser.

Myndigheter, företag och ideella organisationer måste göra insatser för att säkerställa att utsatta människor får möjlighet att försörja sig på hemmaplan och alla barn måste få chansen att gå i skolan. Polisen, både här och där, måste ingripa mot ligor och individer som utnyttjar andra människor. Här finns redan laglig grund och enligt ett förslag från regeringen om införande av det nya brottet människoexploatering får rättsväsendet bättre verktyg än tidigare att komma åt de som exploaterar och utnyttjar andra människors utsatthet.

I mars besökte jag flera av våra partnerorganisationer i Rumänien och mötte barn som får stöd att fullfölja sin skolgång och föräldrar som för första gången har fått en anställning. Det går att bryta utanförskap och bekämpa fattigdom. Det krävs tålamod, resurser och tilltro till människors inneboende vilja och förmåga. Det tar tid, men det går.

Tiggeri borde inte finnas och det är bra att frågan diskuteras. Men vi måste orka och vilja se problemets alla sidor och söka lösningar som inte bara flyttar problemet och de oönskade människorna utom synhåll.

Läs gärna mer om Erikshjälpens arbete i Rumänien!