Vem har bäst modell, Sverige eller USA?

Nu är det amerikanska valcirkusen igång på allvar. När detta skrivs, tidig morgon 10/2, har Bernie Sanders och Donald Trump just utropats som segrare i New Hampshires premiärval. Sanders och Trump står för olika synsätt på fördelningspolitik, fattigdomsbekämpning och modeller av samhällsbygge.

Trump är superkapitalist, Sanders är motsatsen. Trump vinner medelklassen och uppåt, Sanders går hem hos de unga. De närmaste månaderna kommer vi att lära känna dessa två, tillsammans med Hillary Clinton, Marco Rubio några till.

Förra veckan besökte jag Washington DC, och mötte flera ledare ur det politiska etablissemanget. Det var då National Prayer Breakfast, ett event då presidenten Barack Obama möter religiösa ledare från jordens alla hörn. Syftet är att be för nationen och världen. Även om det fortfarande är långt till valet så är stämningen laddad, och den fridfulla stämningen kring bönefrukosten är ytterst temporär.

När det kommer till synen på samhälle har jag de senaste åren lärt mig att svensk och amerikansk välfärd är varandras motsatser.

Svensk och amerikansk välfärd är varandras motsatser.

I Sverige litar vi på stat och myndigheter. Välfärden betalar vi genom solidariska skatter. Om detta inte räcker så kan vi söka stöd hos Frälsningsarmén eller Erikshjälpen. Det är en nödlösning för de allra flesta.
I USA är det tvärtom. Få medborgare litar på det offentliga, och den grovmaskiga välfärden hålls uppe av det civila samhället. Kyrkor och välgörenhetsorganisationer samlar pengar för soppkök och sociala insatser. I nödfall rycker de statliga och federala myndigheterna in med stöd.
Vi svenskar förfasar oss över amerikanarnas orättvisa modell, som bygger på andras välvilja. Och i USA är det många som skakar på huvudet över Sveriges system som man tycker är socialistiskt och ineffektivt.

Men sanningen är nog den att inget är riktigt bra. I USA far människor illa och Obamas försök att reformera de social välfärdssystemen blev inte riktigt bra. I Sverige har vi tvingats se hur myndigheterna går på knäna, och civilsamhället tvingats kliva in på ett tydligare sätt.

Det känns lite löjligt att ställa sig mitt emellan dessa system. Den amerikanska modellen är väldig svår att acceptera, klyftorna är enorma. Samtidigt tycker jag att det svenska civilsamhällets engagemang det senaste året – framför allt i flyktingfrågan – har varit välgörande. Engagemanget och amarbetet mellan ideella och professionella krafter har gjort Sverige gott.

Det är därför det är så olyckligt att Sverige nu sluter sig, stänger gränserna, blir kallare och hårdare. Jag förstår att vi inte kan göra hela Europas jobb, att alldeles för många går på knäna. Men jag tycker sannerligen vi borde försöka. Sverige har alltid haft hög moral, från de vita bussarna efter andra världskriget till Olof Palmes engagemang och Carl Bild som EU-sändebud på forna Balkan. Vi kan mycket, och vi bör vara stolta över att vi ger tusentals människor nya livsmöjligheter.

 

Foto: NY Times