Mahmoud tog sitt liv – hur många fler ska dö?

För en dryg vecka sedan fick Mahmoud ett tredje avslag på sin asylansökan. Egentligen det fjärde, eftersom han också i ett sista försök hänvisade till sin nyfunna kristna tro. Migrationsverket tyckte inte att tron var genuin nog och i desperat förtvivlan gjorde Mahmoud det som han faktiskt hade pratat med sina vänner om. Han valde att avsluta sitt liv. Mahmoud blev 20 år.

I onsdags samlade Pingst Jönköping till pressträff för att berätta den tragiska nyheten, men också protestera mot den behandling som flyktingarna möter. Och som i det värsta fallet driver folk att ta sitt liv.

Mahmoud hade varit i Sverige i tre år. Han var ett barn när han kom, med en farofylld resa bakom sig. Hans vänner berättar att han levt under stor press, inte minst sedan hans tro blivit ifrågasatt. Att bryta med gruppens norm, familjens religion och tradition är svårt nog. Att sedan förhöras, ifrågasättas och bedömas som lögnare blev i Mahmouds fall outhärdligt.

Bakom Mahmouds tragiska död finns många som han. Som inte omfattas av den bejublade/kritiserade gymnasielagen och som inte längre ser något hopp. En del råkade hamna på fel sida om ett godtyckligt datum, andra har åldersbedömts på tveksamma grunder, ansetts äldre för att kunna utvisas. De har fått två och tre avslag. De förväntas samarbeta med polisen genom att låta sig låsas in på Migrationsverkets förvar, där de kan bli kvar i många månader. De behandlas som kriminella med enda brottet att de hoppades på en bättre framtid.

”Svenska myndigheter – med våra politikers tysta medgivande – bär ett tungt ansvar för denna mänskliga tragedi.”

Slutmålet är så Afghanistan, ett land de kanske aldrig ens har varit i och inte har någon fast punkt att ta sig till. De hamnar på gatan i Kabul, världens farligaste stad, och förväntas söka jobb. Människorättsorganisationer talar om två utgångar för dessa ungdomar: antingen mot botten i en spiral av droger, kriminalitet och prostitution. Eller mot ett öde som soldater i talibanernas armé.

Svenska myndigheter – med våra politikers tysta medgivande – bär ett tungt ansvar för denna mänskliga tragedi. Många av ungdomarna talar i dag bra svenska, de har svenska vänner och sammanhang. Ett hem i en svensk familj där de lagar mat och läser läxor. De spelar fotboll, tittar på tv och drömmer om en framtid. Det är obegripligt att vi inte ser denna resurs. Här finns ambitiösa ungdomar som skulle kunna vara med och bygga framtidens samhälle. De vill inget hellre än att gå i skolan, få ett jobb, betala skatt och vara svenska medborgare. I stället drivs de in i en labyrint av rädsla och hopplöshet där alla vägar bär mot förintelse, på ett eller annat sätt. Hur kan detta få ske? Hur?!

”När den psykiska ohälsan blir kollektiv finns inga vägar alls.”

Förra helgen samlades ett hundratal sörjande afghanska ungdomar, både i kyrkan och moskén. Förstämningen och hopplösheten var påtaglig. Varje enskilt fall av psykisk ohälsa innebär en lång, tung väg tillbaka. När den psykiska ohälsan blir kollektiv finns inga vägar alls. Allt stannar.

Runt omkring finns frustrerade lärare och socialarbetare. Och ett civilsamhälle som inte begriper sig på sitt eget land längre. Godhjärtade medborgare i alla åldrar, helt förtvivlade, utarbetade till bristningsgränsen. De som blev kvar efter flyktingkrisen 2015, som inte gav upp utan fortsatte driva läxläsning, kvinnogrupper och diverse integrationsprojekt. De som sitter med ungdomar långt in på kvällarna, som ena stunden beskriver vad ord som ”komplimang” och ”mysig” innebär, för att nästa stund skriva byråkratiska överklaganden. De som med tårar i ögonen försöker förstå iskylan i Migrationsverkets beslut och ändå inge hopp om att det säkert ska bli bra.

”Runt omkring finns frustrerade lärare och socialarbetare. Och ett civilsamhälle som inte begriper sig på sitt eget land längre.”

I dagarna är det 25 år sedan Expressen lanserade sin artikelserie Svart på vitt. Tidningen ville då berätta om svenska folkets negativa åsikter om invandring och flyktingpolitik, och skrev på ledarplats: ”Hur länge kan vi i Sverige ge sken av att vi välkomnar invandrare och flyktingar? För det gör vi inte. Svenska folket har en bestämd åsikt om invandringen och flyktingpolitiken. Makthavarna har en helt motsatt åsikt. Det går inte ihop. Det är en opinionsbomb på väg att brisera. Därför berättar vi, med start i dag. Precis som det är. Svart på vitt. Innan det smäller.”

1993 levde Sverige i skuggan av Balkan-kriget. Med hjälp av Sifo slog tidningen fast att 63 procent av svenskarna ville att flyktingar – även med uppehållstillstånd – skulle återvända till sina ursprungsländer. Den braskande löpsedeln ”Kör ut dem!” talade sitt tydliga språk.

Expressen hade rätt. Det var en bomb. Och den gick av i eget knä. Tolkningen blev att tidningen var rasistisk. Det spelade ingen roll att man dagen efter hävdade motsatsen. Alla kastade sig över redaktionen! Opinionsbildare och makthavare, fackpampar och kungahus. Många krävde att justitiekanslern skulle utreda om inte löpsedeln var hets mot folkgrupp. Expressens ägarfamilj Bonnier grep in, avslutade kampanjen och flyttade chefredaktören.

”Ingen vågar ställa sig upp och protestera mot den inhumana rättsosäkra behandling dessa ungdomar möts av.”

Allt detta är modern presshistoria, ett av skälen till Expressens långa utförsbacke som man aldrig riktigt tagit sig upp ifrån. Det finns både likheter och olikheter med dagens situation. Migration och integration är alltjämt en bomb, spänningarna genomsyrar fortfarande hela samhället. Skillnaden är att Expressens avskyvärda löpsedel nu ligger i munnen på politiker och samhällsdebattörer. Ingen är längre speciellt upprörd.

1993 var lågkonjunkturens år. Sverige var satt i skuld. Ändå fanns en kollektiv ryggrad som tog parti för utsatta människor. Det fanns en humanistisk vision som nästan alla politiker delade, en kollektiv samhällsreflex som stod upp till försvar mot orättfärdiga förenklingar och generaliseringar. Var finns den i dag?

Vi lever i en tid utan ansvar. Där politiker gömmer sig bakom tjänstemän på Migrationsverket, som i sin tur bara följer den lag som samma politiker stiftat. Ingen vågar ställa sig upp och protestera mot den inhumana rättsosäkra behandling dessa ungdomar möts av. Vem ska bryta tystnaden? Frågan blir till slut lika enkel som självklar: Hur många Mahmoud vill vi ha på vårt samvete?

”Frågan blir till slut lika enkel som självklar: Hur många Mahmoud vill vi ha på vårt samvete?”

Foto: Thomas Österberg / Tidningen Dagen

Debattartikeln har även publicerats i Aftonbladet.