Egentligen borde vi hålla en tyst minut varje dag

I måndags tystnade Europas arbetsplatser och skolor. Människor stannade upp, sänkte sina huvud och blundade. Några fällde tårar, andra knäppte händerna i bön. En tyst minut för att hedra offren från Parisattackerna, och visa anhöriga vår delaktighet i sorgen.

Många känner rädsla och oro: ”Vart är världen på väg? Hur ska vi skydda oss?”
Andra visar beslutsamhet och mod: ”Våldet ska inte få segra, låt oss fira vårt öppna samhälle, dansa på gator och torg. Försvara vårt öppna samhälle!”

Dåden i Paris var fruktansvärda. Som gammal journalist satt jag framför tv:n hela fredagsnatten, följde både svenska och utländska medier. Liksom världen i övrigt var jag skakad och oroad. IS-regimen måste få ett slut. Inget annat kan vara viktigare. Ändå visar historien bara en enda sak, och det är tydligast i Mellanöstern: Våld föder våld och de pågående hämndattackerna kommer bara att forma nya självmordsbombare, unga män och kvinnor i tusentals.

Våld föder våld

Hur märkligt det än kan låta är Parisattentaten endast en krusning av vad som händer i Syrien och i Irak. Varje dag! De minuter som våldsverkarna sköt på konserten och kring restaurangerna måste varit vidriga. Tänk då att leva i samma terror dag ut och dag in. Månad efter månad. Aldrig veta om dina barn lever när du kommer hem från affären. Alltid vara beredd att slänga dig mot marken.

Egentligen borde vi hålla en tyst minut varje dag, för alla de människor som tvingas lämna denna värld alldeles för tidigt. Men också i respekt för alla dem som orkar leva vidare, som tror på en framtid och en morgondag. Den stund hoppet överger oss, då kärleken inte längre orkar, det är då vi förlorar mot ondskan. Och det får aldrig, aldrig hända.