Nu är det dags att kavla upp ärmarna

Från en klarblå himmel skiner solen på oss i Örebro när vi en tidig tisdagsmorgon parkerar vår bil och lastar ur material och rekvisita utanför Conventum kongresshall. Kanske är det vårens hittills varmaste dag.

En förväntan och högtidlig känsla har infunnit sig hos utställare och besökare som nu strömmar in i lokalerna. I år har deltagandet på Barnrättsdagarna slagit alla rekord och vid 1200 anmälningar blev man tvungen att sätta stopp.

Programmet är fullspäckat av olika föreläsningar och det finns ett brett utbud av ämnen med olika perspektiv som behandlar barns rättigheter. Men årets stora och övergripande tema handlar om barnkonventionen och dess nya status i Sverige i form av instiftade som svensk lag.

Det nuvarande sättet att förhålla sig till konventionen genom den så kallade transformeringsmetoden som innebär att lagar ändras och anpassas till konventionens bestämmelser räcker inte för att garantera barn rättigheter. Nu kommer den att kombineras med en inkorporering som omvandlar hela konventionen till svensk lag. Förhoppningen är att den som lag kommer att tas på större allvar och ställa högre krav på myndigheter.

Men hur ska det gå till rent praktiskt? Vi får lyssna till Anne Lindboe som berättar om hur Norge för över tio år sedan inkorporerade barnkonventionen och vilka resultat det gav. Hon beskriver de farhågor och invändningar som fanns i Norge, likt de som nu finns i Sverige, innan beslutet gick igenom och med facit i hand kan hon nu påvisa att dessa invändningar inte hade någon substans. Det blev inte alls som man befarade. I Norge har man tydligt sett hur en inkorporering bidragit till att barns rättigheter stärkts på alla samhällsnivåer. Men Anne poängterar också, att även om vi kommit långt med att ha klubbat igenom barnkonventionen som lag så är det NU som arbetet verkligen börjar.

Barns rättigheter stärks på alla samhällsnivåer

Man kan säga att hon utdelar Sverige en berömmande klapp på axeln men samtidigt med en tydlig uppmaning att det ”nu är dags att kavla upp ärmarna och göra krafttag i arbetet med att förbättra barns situation och stärka deras rättigheter”.

Blandningen av föreläsare var imponerande och programmet erbjöd ett brett spektra av sakkunniga inom flera viktiga områden. Ett jubel spreds bland de 1200 besökarna i den stora föreläsningssalen när Caroline af Ugglas steg upp på scen. Hon berättade om sin egen uppväxt och hur det känts att vara ett “jobbigt barn”, ett barn som strular i skolan och som på grund av sin energi och behov av uppmärksamhet kom att bli betraktad som besvärlig.

Caroline har förmåga att på ett humoristiskt sätt sätta ord på sin uppväxt och hennes stora leende och avslappnade inställning smittar av sig på publiken. Därefter ber hon oss alla att ställa oss upp, nu är vi hennes kör! Inom loppet av några minuter har vi övat på hur vi ska ta de högsta tonerna utan att rösten ska svika samt lägga på ett snyggt vibrato. Det låter bra, i alla fall ifrån där jag står! Det är en häftig känsla när denna enorma kör dånar på med Nationalteaterns 800 grader i sann punkanda.

Från denna adrenalinkick fortgår föreläsningarna i en mer allvarsam ton.

Många föreläsare lyfter barns utsatthet och pekar på områden och situationer där samhället inte räcker till. Flera berättelser skildrar livsöden som är hjärtskärande och som visar en mörk sida av verkligheten. Men många gånger lyser en styrka igenom, barnens styrka. Några flickor och pojkar som presenterar projektet “Jiddr” beskriver en samtalsapp via internet där barn får möjlighet att prata om tankar och funderingar med någon vuxen. Barnen berättar också hur de sänder podd-radio där viktiga ämnen diskuteras och når ut till barn över hela Sverige. Alla har de erfarenhet av att ha varit familjehemsbarn eller intagna på någon form av behandlingshem. Nu står de där stolta och självsäkra över vad de åstadkommit och presenterar projektet för en fullsatt sal där applåderna aldrig vill ta slut.

I skrivande stund tittar jag ner på min handled där armbandet sitter som jag fick av en flicka som talade på den föreläsningen, “Jag Ska Leva” står det. Det var en av flickornas mantra under en svår tid i livet som sedan blev texten på hennes armband som delades ut. Nu har det även en speciell betydelse för mig. Det påminner mig om barns styrka och enorma kapacitet men även deras sårbarhet och vuxnas ansvar.

Efter två fullspäckade dagar i Örebro står vi så åter i solen utanför Conventum och bär på rekvisita. Trötta, nöjda och fulla av inspiration rullar vi mot Jönköping. Vi har ett mycket viktigt arbete framför oss!

Philippa Abelholt, praktikant på Erikshjälpens Sverigeavdelning