Mötet med pojken på stranden

Nu står jag här, än en gång och ser ut över detta vatten. Här är min plats på jorden. På andra sidan den här småländska sjön tog jag mina första steg.

I det här källklara vattnet lärde jag mig simma och sen har jag alltid återvänt hit, otaliga gånger för att bada, grilla och se solen gå ner ljumma sommarkvällar, eller för att åka skridskor och skidor på isen om vintern. Detta är mitt hem, min hembygd. Och om jag så reser till världens ände och om jag ständigt lär mig att älska nya platser så kommer det här för alltid att vara min trygghet. Att veta var jag kommer ifrån och att kunna återvända; att få gå på samma stigar och snubbla över samma stenar som jag gjort sen jag var liten. Här hör jag hemma.

Bredvid mig står du. Du som föddes långt borta, i en annan värld. Jag har just lärt känna dig. Du är en liten kille på två, kanske tre år, men redan har du upplevt mer än jag ens kan föreställa mig. I dag skrattar du och är glad för du har just åkt pulka för första gången i ditt liv tillsammans med din bror. Du är påpälsad med rejäla second hand-kläder. Den här kalla januaridagen kommer det vit rök ur din mun när du andas. Din pappa är väldigt noga med att du ska ha kvar vantarna på dina knubbiga små händer, fast du gärna vill kasta dem av dig. Bara för att det är så roligt att titta på när vi andra snabbt plockar upp dem för att du inte ska förfrysa dina små fingrar. Det är också väldigt spännande med de vuxna som har vågat sig ut på isen på sjön framför oss. En helt ny erfarenhet för de flesta. Fast det är så bitande kallt är stämningen på topp när tonårstjejer- och killar och vuxna karlar halkar runt och skrattar. Du vill gärna gå ut på isen du också men din pappa litar inte riktigt på att den håller.

Du är en liten kille på två, kanske tre år, men redan har du upplevt mer än jag ens kan föreställa mig.

Så blir du plötsligt lite fundersam och fäster dina bruna små ögon långt borta. På höjderna där på den andra sidan sjön, ungefär där jag växte upp. Du sträcker ut armen och pekar ivrigt mot den andra stranden med din lilla hand – just för ögonblicket med vante på. Och så säger du något: ”Kabbo”, ”kabbo”, ”kabbooo”. Om och om igen. Du insisterar och det märks att du vill att jag ska förstå. Jag ser frågande på din pappa. Han skrattar lite generat och förklarar sen på engelska: ”Han säger Kabul. Vi kommer därifrån.”

Jag vet inte om du någonsin kommer att återse den plats som du föddes på. Jag vet inte ens om du och din familj kommer att få stanna här i Sverige. Men jag vet att just nu har våra vägar korsats, helt otippat här i min hemby i Småland där du och din familj just nu bor på ett evakueringsboende. För bara några månader sen korsade du ett hav mycket större än sjön där vi står nu. Jag kan inte låta bli att tänka på en annan liten kille, ungefär lika gammal som du, på en annan strand. Bilden på honom som fick en hel värld att brista i höstas. Det kunde lika gärna ha varit du. Men det kunde också precis lika gärna ha varit jag. Ingen av oss valde den plats vi skulle födas på.

Jag vet inte vilken plats på jorden som du kommer att kalla ditt hem. Men jag hoppas att du hittar din plats på jorden, någonstans mellan Kabul och Askeryd.

Ida Svensson, Erikshjälpens programkoordinator för Västafrika