Lars Arrhenius: ”Jag kunde inte förstå varför de lämnade mig”

Barnets rätt till båda sina föräldrar. Sex ord som ligger till grund för 800 sidor utredning om en ny, modern föräldraförsäkring. ”Man säger att det är regeringens förslag, men egentligen är det ju jag som föreslår”, säger Lars Arrhenius. Regeringens utredare – men också tonårspappan som ångrar att han själv inte var hemma mer när barnen var små. Och missionärsbarnet vars värld rasade samman när han sex år gammal berövades rätten till sina egna föräldrar.

 

Stockholm, i bister kyla 2018. I grå rock, ordnad halsduk, vinröd hipstermössa och runda glasögon dyker Lars Arrhenius, 54, upp. Eller i själva verket har han redan kommit när vi anländer högst upp i Kulturhuset, beställt in en cappuccino och satt sig längst ner i caféets hörn. Tidigare samma dag har han lusläst Hanne Kjöllers krönika i Expressen och både oroats och roats av den tillspetsade rubriken ”Det är inget tvång att vara hemma med avkomman”.

– Det här med föräldraförsäkringen är en sådan ideologisk fråga, jag var förberedd på både negativ och positiv respons. Flera ledarsidor har varit väldigt positiva men jag kan bli frustrerad när jag läser debattartiklar där man inte fått med hela bilden. Men jag har valt att inte ge mig in i den efterföljande debatten, även om det är svårt. Man säger att det är regeringens förslag, men egentligen är det ju jag som föreslår, säger Lars Arrhenius.

På ett kansli med sex personer och med en expertisgrupp på det tredubbla har han ägnat de senaste knappa två åren åt att utreda hur den svenska föräldraförsäkringen kan göras mer modern – ur ett jämställdhetsperspektiv – men framför allt ur ett barnperspektiv.

Förslagets mest kända del är förstås också det mest kontroversiella: att öronmärka fem månader av föräldraförsäkringen åt respektive förälder.

– Om man tittar historiskt sett så är det reserveringen av dagar som gett mest effekt. Vi tittade till och med på om man skulle gå ännu längre och helt individualisera försäkringen. Men vi ansåg att risken att dagar skulle brinna inne och barnet därmed skulle missa tid med sina föräldrar, var för stor.

”Jag var väl som många män är, att man tror sig vara oersättlig.”

De egna barnen är 13 respektive 19 i dag. När de äldsta, tvillingar, föddes var både Lars och hans fru mitt uppe i karriären som egna företagare. Ändå var valet vem som skulle vara hemma enkelt och det var inte han.

– Det finns egentligen inga bra förklaringar till varför. Jag hade precis startat en advokatfirma men min fru hade sex modebutiker och hon klarade ju bevisligen att vara hemma ändå. Jag var väl som många män är, att man tror sig vara oersättlig.

Ja, varför tror ni det?

– Det är nog gamla normer som sitter i. Bilden av mannen som den försörjande och kvinnan som den omhändertagande. Sedan tror jag faktiskt inte bara att det handlar om att vi män är dåliga på att vara hemma, utan också på att det här är ett område som kvinnan varit van att ha makten över och där det inte är självklart att man vill släppa ifrån sig den.

När Svante, 13-åringen, föddes var Lars hemma ”litegrann”.

– Jag tror jag hade fredagarna hemma. Men då, i advokatbranschen, var inte heller det vanligt.

Ångrar du dig, i dag?

– Ja, det gör jag verkligen. Jag tycker att jag har en bra relation till mina barn, men jag kan ändå känna att det är mer naturligt för dem att vända sig till sin mamma. De har en annan närhet.

Föräldrarollen är enkel att prata om, men när det kommer till hans egen barndom blir orden färre och mellanrummen längre.

Lars föddes i småländska Eksjö men flyttade ett år gammal till Rwanda, ett av världens då fattigaste länder. Föräldrarna skulle bli missionärer, utsända genom pingströrelsen.

Hans första minnen därifrån, av missionsstationen och de rwandesiska kompisarna, är varma och vackra – och kärleken till landet (”den vackraste platsen på jorden”) bestående. Men sex år gammal hände det som kastade omkull hela hans värld och som fortfarande, nästan 50 år senare, är oerhört svårt att prata om.

Han skickades till en svensk internatskola i grannlandet Burundi, bort från sina vänner – men framför allt bort från sin mamma och pappa.

– Jag kunde inte förstå varför. Jag var så oerhört ledsen och längtade så väldigt mycket efter dem. Jag minns också tydligt hur ledsna de var, men det gjorde det bara ännu mer förvirrande för mig. Varför skickade de då iväg mig?

Klimatet på internatskolan var hårt (”vi killar bodde i ett enda stort rum, det var verkligen som man ser på film”), till jul och sommar fick Lars komma hem. Ibland kom föräldrarna och hälsade på någon gång där emellan. Det skulle bara göra situationen svårare om besöken blev tätare, sades det.

”Jag var så oerhört ledsen och längtade så väldigt mycket efter dem.”

– När mina barn var små hade jag och min fru en överenskommelse om att det alltid var jag som hämtade och hon som lämnade. Jag klarade inte av själva lämnandet, ett barn reagerar ju när det blir lämnat, oavsett om det bara är för en dag på förskolan. Det blev för jobbigt för mig mentalt.

Föräldrarna lever inte längre. Efter deras bortgång har Lars gått igenom den brevväxling som ägde rum dem emellan under internattiden, som pågick till det att Lars var 14 och familjen reste tillbaka till Sverige, ett smärtsamt dokument över ett barn som inte mådde bra.

Men att  prata om det efteråt var svårt.

– Jag försökte ta upp det några gånger. En gång när vi var tillbaka i Rwanda tillsammans vet jag att jag sa någonting om hur jobbigt jag tyckte att det hade varit. Min pappa sa ingenting. Han blev alldeles tyst under resten av resan. Vi var där en månad.

– Andra gånger när jag varit tillbaka och sett alla de skolor som min pappa byggde under tiden som missionär har jag kunnat tänka att det ändå var värt det. För så många andra barn.

Men det är en vuxen människas reflektion.

– Ja… Ur ett barns perspektiv kommer jag aldrig att kunna förstå det.

Såren fick honom att som tonåring på väg in i vuxenlivet ta avstånd från kyrkan och framför allt pingströrelsen, men inte till Rwanda. Han vände åter som volontär redan första året efter gymnasiet och har sedan dess fortsatt resa tillbaka. Efter intervjun ska han träffa Rwandas ambassadör Christine Nkulikiyinka som arbetar i Stockholm.

– Rwanda var ett av världens fattigaste länder när jag växte upp där. Det tror jag gav mig en medvetenhet om att förutsättningarna för människor runtom i världen ser olika ut och att det inte är alla förunnat att få växa upp i trygghet.

– Men trots de extrema utmaningar landet har haft har man lyckats vända utvecklingen. Varje gång jag kommer dit känner jag mig inspirerad av deras resa och påmind om att det går att vända en extremt negativ utveckling till något positivt. För mig visar det tydligt hur stark människan är.

”När man pratar om barns rättigheter blir det lätt mjukt, men här fick jag verktyg att verkligen utkräva ansvar för barns rättigheter.”

Lunchrusningen på kaféet högst upp i Kulturhuset tilltar, barnskrik blandas med samtalssorl och gaffelslammer. Cappuccinon dricks upp, rulltrappan tar oss en våning ner. De svarta skinnsofforna framför panoramafönstrena ser inbjudande ut men tar emot med en platt duns.

– Den kollega som jag startade min advokatbyrå tillsammans med, det är han som försvarar mannen som körde bilen i terrorattentatet här utanför, säger Lars Arrhenius och blickar ut över Drottninggatan.

Brottmålsadvokat, framgångsrik sådan. Det var det han var när barnen var små och ända fram till den dagen då ett samtal från utbildningsdepartementet fick karriären att byta spår och barns rättigheter blev hans yrkesliv.

Som advokat hade han gjort sig känd för att ofta företräda unga personer och kanske var det skälet till att regeringen nu ville att han skulle anta rollen som Sveriges första barn- och elevombud. Tjänsten var helt nyinrättad och uppdraget handlade om att utreda anmälningar om mobbning och kränkningar i skolan och också vara den som företrädde utsatta elever i skadeståndsprocesser mot kommuner och privata huvudmän.

Lars tackade ja och redan innan han tillträtt blev han uppringd av Claes Jenninger, pappa till Måns, som fyra månader efter sin trettonårsdag inte orkade leva längre. Nu hade det gått ett år och Lars blev inbjuden att vara med på en minnesstund.

– När jag satt där i bänken och grät insåg jag att mitt nya uppdrag och hur jag hanterade det, kunde bli livsavgörande för många barn och unga. Det blev ett uppvaknande för mig och direkt avgörande för hur jag valde att driva uppdraget. När man pratar om barns rättigheter blir det lätt mjukt, men här fick jag verktyg att verkligen utkräva ansvar för barns rättigheter.

De kommande åren mötte han många som Måns, innan det blivit för sent. Lyssnade till deras berättelser om hot och slag, om ensamhet och hånfulla skratt. Om skolor som står handfallna och i värsta fall ifrågasätter. Om mobbning som gör så ont att döden känns mer inbjudande än livet.

– Barn som uttrycker att de inte vill leva längre. Det berörde mig djupare än alla brottmål jag tidigare jobbat med, det berör mig fortfarande och en del av de här barnen har jag fortfarande kontakt med. Jag minns inte exakt hur många skolor och kommuner vi processade mot, men vi vann alla fallen. Upprättelsen för de här barnen var extremt viktig och handlade inte om pengar utan om att få ett förlåt, en ursäkt. Det är lättare att gå vidare i livet då…

Det var just ifrågasättandet, misstroendet, av barnen som slog honom mest.

– Att vuxna inte såg, trots att det var så väldigt tydligt. För barnen är det också det som blir det värsta, att inte bli trodd. Man skäms så men tar mod till sig och berättar oftast bara en gång. Blir man inte trodd då berättar man inte mer.

Lars drev uppdraget som barn- och elevombud i sex år och fick erbjudande om ytterligare fyra. Då ville han ta fram förebyggande modeller för skolorna att arbeta efter, men det ville inte utbildningsdepartementet. För ett ögonblick övervägde han att återvända till advokatvärlden men så kom ett samtal igen, denna gång från antimobbningsorganisationen Friends. Lars rekryterades som generalsekreterare och det han velat göra för staten fick han nu istället förverkliga i en ideell organisation.

– Som barn- och elevombud kom jag in efteråt. Det kändes mycket mer positivt att kunna jobba förebyggande.

Samtidigt tillträdde han i ett turbulent skede då Friends fått svidande kritik för att bedriva ett arbete som inte minskade mobbning utan i värsta fall ökade den.

– Jag gick in för att professionalisera verksamheten, utveckla metoder för att kunna mäta om mobbningen minskade och hur effektivt vårt arbete var. Det som blev avgörande var kartläggningen av hur det såg ut i respektive skola. På så sätt kunde de vuxna få verktyg för att veta hur de skulle agera.

”Det är en fin gränsdragning mellan rätten att få utöva sin religion och rätten att som barn inte pådyvlas någon annans religion.”

Han är saklig, hela tiden lågmäld. Och djupt engagerad.

– Jag har absolut kunnat känna att engagemanget ibland har gått för långt. Att det har tagit för mycket av mitt privatliv. Men jag har tänkt på det, varit medveten om det. Det är väl utmaningen när man arbetar med något man brinner för, att sätta gränser.

Och engagemanget fortsätter. I mars fick han på nytt ett utredningsuppdrag av regeringen, denna gång om konfessionella inslag i den svenska skolan. Han ska enligt uppdraget bland annat ”analysera för- och nackdelar med konfessionella inslag i olika skolformer, bland annat ur ett barnrättsperspektiv”.

– Det är en fin gränsdragning mellan rätten att få utöva sin religion och rätten att som barn inte pådyvlas någon annans religion. På min skola i Burundi var det till exempel svårt att vara något annat än kristen.

Om pappan som själv knappt var föräldraledig kom fram till att föräldraförsäkringen behöver tvingas till ökad jämställdhet, vad kommer då missionärsbarnet som gick i en skola där bibelstudium och bönemöten var lika självklart som matte och geografi fram till, i en fråga som kanske är ännu mer laddad än den om föräldraförsäkringen?

Lars Arrhenius skrattar till.

– Jag vet inte, är den det? Det blir spännande.

 

KORT OM LARS

Namn: Lars Arrhenius

Ålder: 54 år.

Bor: Saltsjöbaden.

Familj: Fru och tre barn.

Bakgrund: Utbildad jurist. Vice ordförande i styrelsen för Unicef och har även varit ordförande för ECPAT Sverige. Utsågs 2006 av regeringen till Sveriges första Barn- och elevombud, BEO. Lämnade den posten 2012 och blev då generalsekreterare för antimobbningsorganisationen Friends, där han satt kvar till hösten 2016. Avslutade i december 2017 utredningen om en modern föräldraförsäkring. Fick i mars 2018 regeringens uppdrag att utreda frågan om konfessionella inslag i svenska skolor.

 

 

Foto: Helena Paulin-Strömberg / Privat

Fotnot: Artikeln är publicerad i Erikshjälpens Tidning T1 2018, i en delvis annan version.