Sjukhusclownen Doktor Lowe: ”Jag letar alltid efter det friska hos barnen”

Infektioner, hjärtfel, diabetes, cancer. Barnen som Lotten Sjönneby, alias Doktor Lowe, möter är sjuka – men mötet sker alltid i det friska. ”När jag åker hem från en clowndag är jag ofta väldigt glad. Inte för att det nödvändigtvis kommer att sluta lyckligt för de här barnen, utan för att jag har fått se en förändring i den stunden vi haft tillsammans.”

”Vad sa du?”

Hon vet att den kommer, frågan tillbaka, ordagrant så. Trots att hon lärt sig med åren – att artikulera långsamt. ”Jag. Är. Sjuk. Hus. Clown.”

– För allmänheten är sjukhusclowneri fortfarande väldigt okänt. Men nästa reaktion är alltid: ”wow, vad spännande – vad gör du då?”

Solen skiner men luften är kall utanför kaféet i Jönköping där jag väntar. Jag har sett bilderna på Doktor Lowe; den röda pricken på näsan, de vitsminkade ögonen, den lite knasiga tofsen på huvudet  och gitarren på ryggen. Men Lotten Sjönneby, hur ser hon ut? Inte alls så – men nästan så ändå, ska det visa sig när hon kommer och sträcker fram en hälsande hand.

– Tre gånger under mina 20 år som sjukhusclown har jag glömt att måla dit pricken på näsan. Men ingen, inte ens min kollega som gått precis jämte mig, har märkt det. Det är så mycket annat än sminket som gör karaktären, säger hon en stund senare med händerna runt en kopp varm te.

Det är kanske just därför som hon under den två timmar långa intervjun flyhänt, till synes helt obehindrat, kan röra sig mellan sitt rätta jag och sitt clown-jag. Minspel, röstläge och rörelser ändras och så sitter hon plötsligt där framför mig: Doktor Lowe.

– Jag valde medvetet namnet Lowe eftersom det kan vara både ett pojk- och ett flicknamn. Och så är det ganska likt Lotten. Och nästan som det engelska ordet för kärlek.

När Doktor Lowe föddes och började sin yrkesbana på Huddinge Sjukhus fanns det bara några få sjukhusclowner i Sverige. I dag: ett 70-tal. Skepsisen inifrån de sterila sjukhuskorridorerna har – i takt med att kunskapen om sjukhusclownernas effekter ökat – bytts ut mot uppskattande blickar och glada tillrop.

Flera studier har visat att stress och oro minskat hos såväl barn som föräldrar när sjukhusclownen varit på besök. Att de där stunderna är mer läkande på insidan än vad man först kan tro.

När Doktor Lowe nyligen firade 20-årsjubileum fick Lotten en fin påminnelse om det.

– Jag träffade en 22-årig kille som var två år första gången jag mötte honom. Hans mamma uttryckte hur clownen var deras livlina under tiden de låg inne på sjukhus. Att de fick ha roligt och känna sig vanliga under de där korta stunderna.

”I en clown finns både det glada men också det sorgliga och sårbara. Precis som det är på ett sjukhus också.”

Det var under en praktikperiod på Skövde lasarett när Lotten som 20-åring utbildade sig till barnsköterska, som insikten om vad en sjukhusvistelse gör med ett barn drabbade henne för första gången.

– Barnen blir så passiva så fort. All leklust bara rinner av dem. Jag kände då att det borde finns någon djurfigur på sjukhusen för att muntra upp dem.

Tiden gick och som 25-åring sökte Lotten och kom in på en folkhögskoleutbildning inom drama. För första gången hörde hon talas om sjukhusclowner – i Frankrike – och polletten trillade ner: ”det är ju det jag ska bli”.

– Clownen är så perfekt att använda sig av. En djurfigur, som jag tänkte först, är mycket mer stereotyp. I en clown finns både det glada men också det sorgliga och sårbara. Clownen kan röra sig mellan det här och det är ju precis så det är på ett sjukhus också.

Men clownen är också en figur som ibland associeras med skräck, inte minst genom filmer eller de så kallade skräckclownerna som skrämde slag på folk för ett par år sedan?

– Det där är så långt ifrån clowneri man kan tänka sig. Vi kallar dem inte ens clownmasker, vi kallar dem skräckmasker, säger Lotten.

Att känna av och förhålla sig till om ett barn blir skrämt, ingår i sjukhusclownens arbete. Mötet med Doktor Lowe är alltid valfritt – och helt på barnets villkor.

– Jag läser av det där hela tiden och anpassar min karaktär. En clown kan ju vara både busig och ledsen, gåpåig och blyg, mycket eller nedtonad. Om jag märker att någon är väldigt avvaktande kan jag stanna i dörren och fråga om jag får blåsa såpbubblor eller sjunga en sång där jag står. Det är kanske inte så ”clownigt” att berätta innan vad man ska göra, men för mig är tryggheten för barnet viktigare än att jag som clown agerar utifrån teaterns rätt och fel.

Glad. Positiv. Varm. Lekfull. Och vill alltid väl. Sådan är Doktor Lowe. Och Lotten?

– Doktor Lowe är som en andra del av mig. Det handlar jättemycket om att ta här, inifrån. Man måste vara sig själv, men dra på mer – eller mindre beroende på situationen. Men är man inte sig själv blir det inte äkta och det avslöjar barnen direkt.

Hon skrattar till.

– Men om du skulle fråga mina barn så skulle de nog inte säga att det är så mycket clowneri och muntra miner hemma. Där hemma är jag nog mest som vilken tjatig morsa som helst.

Vad skiljer er åt mer?

– Doktor Lowe är mycket mer orädd, skulle kunna gå runt till varenda en här på kaféet och fråga om fikat smakade bra. Doktor Lowe kan ju resa sig upp inför 20 personer och prata utan att få hjärtklappning och armsvettningar. Det skulle Lotten aldrig våga. Du vet i skolan, jag var helt knäpptyst.

Förutom på roliga timmen, vill säga.

– Det var höjdpunkten. Jag och min kompis Ann-Charlotte hittade roliga historier i tidningen som vi var inne och övade på under rasterna. Vi hade en speciallärare som vikarie och jag vet att han sa till min mamma att ”det där är en liten teatertjej”. Jag tyckte att skolan var jobbig, men där fanns en lugn, trygg vuxen som såg mig. Det tror jag betydde något.

Men det är någonting med att få gå in i en annan karaktär som gör att blygheten släpper?

– Ja, jag tror det. Ibland tänker jag att det är roligare att vara clown än människa. Man vågar mer, man är mer fri.

”Ibland tänker jag att det är roligare att vara clown än människa. Man vågar mer, man är mer fri.”

En vanlig clowndag börjar med en kort rapport från sjukhuspersonalen. Vilka barn är infektionskänsliga och behöver få besök först? Är det någon familj som går igenom en extra kämpig period just nu? Finns det syskon till för tidigt födda på neonatalavdelningen som behöver bli sedda och uppmuntrade? Barn som ska sövas inför operation och behöver få sin oro skingrad? Barn som har varit sövda och behöver lite hjälp på traven för att komma in helt i vakenhet igen, kanske med hjälp av lite såpbubblor?

– Det är viktigt att alla barn får en positiv upplevelse av sjukhus, men det känns extra viktigt för de barnen som tillbringar långa perioder på sjukhus. Utvecklingen går framåt, vi klarar av att rädda så många fler. Då måste vi också ta hand om dem under tiden, för det de går igenom är ju oerhört traumatiskt.

Pratar du med dem om deras sjukdomar?

– Kanske om jag träffat dem innan eller om de själva tar upp det. Då hakar jag på, lite som en kompis. ”Jaha, fick du ta prover? Gör inte det ont?” Men annars letar jag alltid efter det friska i barnen.

Agerar du annorlunda om du vet att barnet är väldigt sjukt?

– Egentligen inte. Så länge barnet lever letar jag efter livet och lekfullheten. När jag åker hem från en clowndag är jag ofta väldigt glad. Inte för att det nödvändigtvis kommer att sluta lyckligt för de här barnen, utan för att jag har fått se en förändring i den stunden vi haft tillsammans.

”Här står jag och clownar mitt i Afrika, det var så coolt!”

För fyra år sedan, 2014, åkte Lotten genom Skandinaviska Läkarbanken* till ett sjukhus i Zambia – för att clowna. Därefter har det blivit tre resor till Mutomo i Kenya, nu senast under ett par veckor i januari. Hon beskriver första resan som att kasta sig handlöst ut men också som att tas emot varmt och öppet.

– Jag började med att pumpa ballonger och det gick någon minut, sedan gapskrattade alla. Jag minns att jag tänkte ”här står jag och clownar mitt i Afrika”, det var så coolt! Och alla skulle ha ballonger. Jag satt en hel förmiddag och pumpade.

De hjärtliga skratten, livsgnistan som tändes i ögonen – allt sådant var sig likt från barnen hon mött på sjukhusen i Sverige.

– Vi är så lika vi människor. Samtidigt är våra förutsättningar så olika. Jag känner en större maktlöshet när jag är iväg så, det som våra barn kan bli friska från efter tre dagar, kan de få men för livet av. Samtidigt kan jag inte tänka så, jag måste tänka att jag med mitt bidrag gör något bra.

– Efter mina resor har personalen på en avdelning på Huddinge Sjukhus samlat in pengar så att sjukhuset i Mutomo kunnat anställa en person under ett år som arbetar som jag gör. Det tycker jag är så fint! De har själva sett vilken betydelse vårt arbete har i Sverige och vill vara med och bidra så att de kenyanska barnpatienterna också får del av det.

”Jag hade så gärna velat träffa Erik. Jag tror att han hade gillat Doktor Lowe.”

Även om sjukhusclowneri i Sverige har blivit vanligare och mer accepterat är det fortfarande inget som bekostas av sjukvården. Lotten Sjönneby driver den ideella föreningen KulturSjukhuset, där nio clowner verkar på fyra sjukhus i landet (Jönköping, Borås, Karolinska i Huddinge och Sachsska Barnsjukhuset i Stockholm) och där verksamheten finansieras helt med hjälp av sponsorer. Erikshjälpens Sverigeavdelning har i flera år stöttat verksamheten och 2018 inleddes ett ännu djupare samarbete.

När Lotten läste på om Erikshjälpens historia, hur Erik Nilsson startade verksamheten genom att skicka presenter och brev till barn på sjukhus – med mottot ”sjuka barn kan vara glada barn”, var det som att polletten trillade ner en gång till: ”det här är ju precis vad jag håller på med”.

– Jag hade så gärna velat träffa Erik. Jag tror att han hade gillat Doktor Lowe.

Vad hade du velat säga till honom?

– Att det var väldigt bra att han började med det där som han gjorde och att vi jobbar på samma sätt, men i olika tider.

Hur gammal kan Doktor Lowe bli?

– Du menar hur länge man kan clowna? Jag har fyllt 50 nu. Jag tror man kan hålla på tills man inte ska jobba mer, säger Lotten.

Doktor Lowe säger:

– Jag vet inte hur gammal jag är… Jag brukar fråga barnen. Är jag 10? Är jag 12? Eller 122? Nej, 122 är jag nog inte. Så gammal säger de att man inte kan vara.

 

Foto: Johan W Avby / Arkiv / Privat