Hon kämpar för romers rättigheter

Hennes lärare sa att hon skulle sluta anstränga sig, för romer har ändå ingen chans att lyckas. Men Sunita Memetovic valde att kämpa hårdare än någonsin. Nu är hon snart färdig jurist och har tagit en selfie med påven.

–Jag växte upp i en liten stad så den råa rasismen mot romer i Sverige märkte jag inte förrän min familj flyttade till Trollhättan 2006. Där fick jag bland annat uppleva att klasskompisar sa att ”du har äckliga, smutsiga zigenarhänder, du borde inte vara i klassrummet”. I korridorerna fick man ganska ofta höra att romer stjäl och gör ingenting annat. Det var som att romer var ett skällsord och det är
klart att det var sårande. Romerna är på något vis längst ner i rangordningen. Vi accepteras inte av svenskarna och inte heller av andra invandrargrupper. Jag hade en lärare som ifrågasatte mina målsättningar genom att säga att ”det är många romska barn som har drömmar men det är inte så många som lyckas uppnå dem”. Och någon lärare ifrågasatte min svenska och om den skulle duga för en juristutbildning. Eftersom jag hade hållit på med karate och kampsport några år då, som inte bara är fysisk träning utan också psykisk, upplevde jag att min fightingspirit vaknade. Jag kände att en dag ska jag visa att de hade fel om mig.

Du är född i Serbien och kom till Sverige 1991. Vad minns du av att komma till ett nytt land?
– Min familj flydde från kriget i forna Jugoslavien. När vi kom till Sverige var jag ett år gammal. Det tog fyra år för mina föräldrar att få uppehållstillstånd, en jobbig tid för mamma och pappa. Det jag minns av min tidiga barndom var att jag var väldigt nyfiken, jag ville testa nya saker. Jag rymde hemifrån flera gånger. Fast inte för att jag ville rymma, utan jag vaknade på morgonen och var så nyfiken på världen att jag inte talade om för någon att jag gick eller vart jag skulle. Då var jag fyra år och vi bodde på flyktingförläggningen i Säffle i Värmland. Jag minns att jag kunde gå ut och att mamma och pappa fick ringa polisen för att jag försvann.tidningssida.jpg

Ett längre reportage med Sunita Memetovic kan du läsa i Erikshjälpens tidning.

Foto: Emma Eriksson