Att bryta utanförskapet

Hur investerar man i en människa, på djupet? Hur hittar man redskapen för att verkligen bryta hennes utanförskap, nycklarna som låser upp dörrar till ett samhälle där hon blir respekterad och älskad – men också själv respekterar och älskar? Erikshjälpens projekt Draknästet handlar om att ge romer i Rumänien arbete – men kanske ännu mer om just detta.

– Den här skulle slängas bort, men ser du mönstret i den? Det är verkligen superfint!

I en liten verkstadslokal i byn Cerneteaz utanför storstaden Timisoara i västra Rumänien, visar Andreas Samuelsson passionerat runt bland brädorna. Ett mjukt, svepande ljud när han omsorgsfullt stryker över dem med handen. I bilen dagen därpå ska han säga: ”Det här är inte en berättelse om hur vi ska få romer att bli som rumäner. Det här är en berättelse om integration av romer i Rumänien, om hur vi – utan att förstöra det som är de – försöker vinna över ondska, rasism och diskriminering med hjälp av skönhet.”

Nu, i verkstaden, säger han:

– Tänk dig en träbit som den här. Sprucken och skev har den hamnat längst ner i en hög. Vi valde att gå dit, till den här högen, och när vi lärde känna de här bitarna förstod vi att tanken för dem inte alls var att bli brasved utan ett vackert bord. Så tillsammans putsar vi, slipar, lagar sprickor och oljar in.

Rent konkret pratar Andreas Samuelsson om brädorna, materialet som är grunden i tillverkningen av produkter i det nystartade företaget Kenosis, som till hälften finansieras av Erikshjälpen och är ett av tre ben i projektet Draknästet – ett projekt med tydligt fokus på att skapa arbetstillfällen för romer i Rumänien.

Men kanske ännu mer än konkreta, är orden symboliska. För lika mycket, förmodligen mer, är det människorna han pratar om. Människorna i de romska bosättningarna som samhället inte anser rymmer någon potential. Människorna vars sår och lidande är ett resultat av historisk förföljelse och utanförskap.

– Avståndet är stort och såren i de här områdena är djupa. Det är som en stor skuld som vi i Europa har till romerna och det är dags för oss alla att betala tillbaka, säger han.

”Vi tror gärna att ett gott hjärta är nog och ett gott hjärta är jättebra men det måste kompletteras med en förståelse av situationen och av den människan vi vill hjälpa.”

Kanske är det just det vi känner att vi gör utanför mataffären när vi stressade lägger en femma i muggen som EU-migranten håller i sina händer. När vi öppnar dörrar till vinterhärbärgen och packar kassar med kläder.

– Jag skulle vilja utmana det västerländska tänkandet. Vi tror gärna att ett gott hjärta är nog och ett gott hjärta är jättebra men det måste kompletteras med en förståelse av situationen och av den människan vi vill hjälpa.

Andreas Samuelsson slår ut med händerna, i en gest som signalerar att han vet att det han nu ska säga kan provocera.

– Visa mig var allt det arbetet bland romerna på riktigt förändrat en situation. Inte bara ”nu har de fått ett hus, det hade de inte innan” – det har inte förändrat dem som människor. I stället för att ge människor till deras fattigdom så behöver vi ge till deras rikedom. Vi behöver investera i dem, på djupet.

 

Åtta månader har Andreas Samuelsson tillsammans med Carmen Stantiu, rumänska och ansvarig för det sociala arbetet i bosättningen i Cerneteaz, ägnat åt att göra just detta. Bygga relationer och skapa förtroende bland människorna de är satta att arbeta med. Åtta månader utan att ge någonting mer än sin tid och sitt engagemang.

– Vi har inte köpt deras förtroende. Vi hjälper dem, stöttar dem och står vid deras sida, men det är de själva som måste åstadkomma förändringen, säger Carmen Stantiu.

En promenad genom bosättningen och det blir uppenbart att förtroendet finns där. Ur hus efter hus kommer kvinnor, män, barn ut för en pratstund, de små sugs till Carmen likt magneter. ”De älskar mig för att jag älskar dem”. Hon säger det med samma självklarhet som hon berättar att hon hittills cyklat hela vägen ut till bosättningen, dag ut och dag in, i stekande sol och i hällande regn, men att hon under hösten ska flytta in i en husvagn som ställts upp i direkt anslutning till bosättningen. Inte för att slippa cyklingen – utan för att verkligen vara människorna nära.

– På morgnarna ska jag gå runt och samla upp barnen och ta dem till skolan, så att det inte finns några ursäkter till varför de inte kommer dit.

Av bosättningens cirka 60 barn är det i dag ett femtontal som går i skolan. Carmen och Sofia Costa, nyanställd inom Kenosis för att från och med i höst ansvara för läxhjälpsprojekt efter skoltid, jobbar hårt för att skapa en förståelse hos föräldrarna för vikten av att barnen får tillgång till utbildning.

– Det är svårare att förändra en vuxen människa, barnen är mer öppna. Mitt hopp är verkligen att det här ska förändra deras liv. Att det ska vidga deras möjligheter att kunna göra det de vill, att de ska bli trygga i sig själva och respekterade i samhället, säger Sofia.

 

Drygt 20 mil norr om Timisoara ligger den betydligt mindre staden Marghita. Det är eftermiddag när Tibi Orgovan, 35, kommer gående längs den upptrampade lervägen i den bosättning som ger hem åt ett 40-tal romska familjer. Mot honom rusar treårige Claudiu; Tibi hinner precis sätta sig på huk innan familjens minsting kastar sig om halsen på honom.

Tibi, gift och fembarnsfar, kommer från jobbet i den second hand-butik som Erikshjälpen nu öppnat genom samarbetsorganisationen FCE, som en ytterligare del i projektet Draknästet. Han har sorterat skor, packat upp porslin på hyllor och ställt i ordning soffgrupper och matbord – skänkta varor som skickats med lastbil från Sverige.

”Mitt hopp är verkligen att det här ska förändra deras liv.”

Det här är hans första fasta jobb, tidigare har han utfört dagsjobb men också rest utomlands för att hitta försörjning till familjen. Ofta till Tjeckien och ofta i långa perioder.

– Vi är så glada över att vi nu kan vara tillsammans varje dag. Jag har nog för att kunna vara lycklig med min familj, vi njuter av det lilla, säger Tibi.

Med anställningen i second hand-butiken får han inte bara en trygg inkomst utan hela familjen får också tillgång till sjukförsäkringssystemet. Dessutom minskar ansvarsbördan för familjens äldsta dotter Margit som fått ta rollen som extraförälder i hans frånvaro.

Margit, som fyllt 16 år, har gått ut grundskolan och ska börja gymnasiet. Det är ovanligt, för romska barn i allmänhet och för bosättningen i Marghita i synnerhet. Här går bara 12 procent av barnen i skolan och de allra flesta slutar runt fjärde klass.

– Jag älskar att studera och skolan är väldigt viktig för mig. En dag kommer den att hjälpa mig att få ett jobb, säger Margit.

Själv tvingades Tibi sluta skolan som tioåring för att i stället ta hand om familjen när hans mamma gick bort. Nu, som en del av anställningskontraktet, läser han in de skolår han missat på en ”andra chansen”-utbildning för vuxna.

Drömmen är att kunna ta körkort. Utanför huset, där Tibi planterat fruktträd för att familjen ska kunna ha att äta av, har han lämnat en öppning på fem meter – så att en bil kan få plats. Han har också börjat bygga ut huset för att få ett tredje rum, där Margit och lillasyster Tabita ska bo.

– När mina barn ser mig arbeta och svettas för deras skull hoppas jag att de ska följa mitt exempel. Först av allt att de ska fullfölja sin skolgång. Ingen vet hur framtiden ser ut, men utbildning är viktigt för att de ska kunna bryta sig loss ur fattigdomen, säger Tibi.

 

Det är, till synes små men samtidigt avgörande, initiativ och insikter som de här som ses som värdefulla när Ari Robotin, anställd av FCE som socialt ansvarig för bosättningen i Marghita, utvärderar sitt arbete bland dess invånare. Initiativ och insikter som vittnar om en framtidstro och en vilja att själva aktivt förändra sin situation. Det var tack vare det som Ari erbjöd just Tibi och tvåbarnsmamman Silvia Lazar, 27, de två tjänsterna i second hand-butiken, där de arbetar tillsammans med två av FCE:s anställda.

– När jag fick min första lön kände jag mig upprymd. Jag gjorde en lista i huvudet över allting som jag behövde fixa till huset, säger Silvia när vi träffar henne i hemmet.

Det är litet men ordnat. Silvia är noga med det, liksom med att barnen ska vara hela och rena. När hon påpekar att det är smutsigt och skräpigt i bosättningen händer det att hon möts av förakt från de andra.

Men nu sitter hon här, uppkrupen i soffan med dottern Dahlia, 9, och sonen David, 7, på varsin sida om sig i soffan. Dahlia lutar huvudet mot hennes axel medan Silvia berättar om hur både hon och hennes man i perioder rest utomlands för att få pengar till försörjning.

”Dahlia var bara en bebis när vi åkte till Tjeckien. Vi var borta i sju, åtta månader. Det var väldigt svårt, hon var min förstfödda. Jag grät mycket och hamnade i en depression.”

– Dahlia var bara en bebis när vi åkte till Tjeckien. Vi var borta i sju, åtta månader. Det var väldigt svårt, hon var min förstfödda. Jag grät mycket och hamnade i en depression.

Nu, som anställd, vill hon stanna i hembyn. Skicka sina barn till skolan varje dag och investera i huset allt eftersom ekonomin tillåter. Själv har hon, precis som Tibi, påbörjat en vuxenutbildning. Ett riktigt stort steg eftersom hon aldrig tidigare gått i skolan och varken kan läsa eller skriva. Ari finns vid hennes sida, uppmuntrar och stöttar och vägleder.

– Jag ser en envishet i Silvia, säger Ari, en envishet som gör att hon fullföljer det hon påbörjar. Det gillar jag.

 

Hemma i Sverige, på Erikshjälpens huvudkontor i Huskvarna, förklarar Roland Nissfolk, projektledare för Draknästet, tanken med att arbeta med socialt ansvariga, så kallade ”community leaders” såsom Ari är för bosättningen i Marghita och Carmen för den i Timisoara.

– Vi tror att de kommer att vara av stor betydelse. Vi ser att det viktiga är att bygga relationer, att det är det som verkligen kan förändra. Arbete och inkomst är viktiga komponenter, men det krävs också mer omfattande sociala insatser för att stärka familjerna så att de själva äger makten till förändring, säger han och beskriver också second hand-butiken inte bara som en växtplats där tanken är att de anställda efterhand ska kunna slussas vidare ut i andra jobb utan också som en plattform för integration. En plats där romer och rumäner kan mötas och vinna varandras respekt.

 

Med det är vi tillbaka i verkstadslokalen utanför Timisoara. Tillbaka till lokalen som under hösten ska bli arbetsplats åt flera romer från bosättningen och redan är det åt två rumäner och åt Saul, en 15-årig kille som till skillnad från majoriteten av de romska barnen gått färdigt grundskolan upp till åttonde klass. Tillbaka i samtalet om skönhet och vikten av att närma sig varandra.

”Går vi bara i rätt riktning så kommer vi en dag att komma fram. Går vi inte i rätt riktning kommer vi bara att fortsätta gå.”

– Jag tror inte på att krossa rasism genom att argumentera eller prata rättigheter. När jag jobbade i Siria, för Networks (Erikshjälpens samarbetsorganisation, som är den tredje delen i Draknästet, red anm.) och försökte få en grönsakshandlare att köpa in det vi odlat var hennes första reaktion ”vi vill inte ha din zigenarspenat med löss och kiss på”. Okej, sa jag, men kan vi bara få komma förbi och visa den? När vi gjorde det såg hon att spenaten var riktigt bra och började handla av oss. Helt plötsligt hade hon blivit en del i kedjan – utan att jag sagt ett enda ord, säger Andreas Samuelsson och fortsätter:

– Det är samma sak nu med Kenosis. Om en rumän vill ha ett specialbyggt bord måste han helt plötsligt bjuda hem den här romen till sig. Och helt plötsligt har vi då bara rivit ner rasism och i stället byggt upp en respekt.

För hösten är planen att utveckla konceptet för Kenosis. Lägga fokus på ett fåtal produkter, försöka få ut dem i affärer – och anställa fler människor från bosättningen. Det finns redan många som vill vara med, säger Andreas, men understryker samtidigt:

– Kenosis är inte romernas lösning, det är inte second hand-butiken i Marghita heller. Men går vi bara i rätt riktning så kommer vi en dag att komma fram. Går vi inte i rätt riktning kommer vi bara att fortsätta gå.