Clowner lockar läkande skratt

Clown och sagor för barn på sjukhus lockar fram skratt och läkande.

Det finns många barn inom sjukvården som har kroniska sjukdomar, som blivit skadade eller som har en nära anhörig som är sjuk. Att vara inlagd på sjukhus eller ha en sjukdom som gör att man behöver åka till sjukhus ofta kan vara både jobbigt, tråkigt och ibland lite läskigt.

Tillsammans med Kultursjukhuset och deras Clown, sago- och berättarverksamhet arbetar Erikshjälpen med att uppmuntra sjuka barn på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Lek och kreativitet öppnar upp för bra samtal med barnen.

Sjukhus kan vara jobbigt, tråkigt och ibland lite läskigt.

Erikshjälpen tror att detta är ett viktigt steg mot tillfrisknande och att denna insats bidrar till att barn på sjukhus känner sig sedda.

 

Samtal över språkgränser

I höstas berättade vi om Lotten Sjönneby, som arbetar som sjukhusclown med stöd från bland andra Erikshjälpen. Under några händelserika dagar nu i vintras reste Lotten, genom Skandinaviska Läkarbanken, för att vara sjukhusclown i Zambia.

Lotten arbetade på barnavdelningen på sjukhuset i Mpongwe i norra Zambia.
– Arbetet var mycket välkommet! Vanligtvis sitter barnen bara i sina sängar hela dagarna. Ibland kanske de tar en liten promenad, men det finns inget direkt att göra för barnen, berättar Lotten Sjönneby.
– Jag ritade med barnen, gjorde pärlhalsband, spelade spel, berättade sagor, sjöng, gjorde ballonger, blåste bubblor och lekte. I början var barnen lite blyga för mig men vi lärde snabbt känna varandra och blev kompisar. Mammorna och papporna var faktiskt också mycket intresserade av detta och deltog gärna i de olika aktiviteterna.

Sjukhuset i Mpongwe har ett stort upptagningsområde. Människor får gå långt för att ta sig dit. Det är uppdelat i flera olika avdelningar. Barnens avdelning, där Lotten arbetade, består av två stora rum och ett mindre rum. De stora rummen har plats för 16 sängar vardera. På det mindre rummet ligger de barn som är mycket svårt sjuka. Där finns plats för 4 barn.
– Hos de barnen som var mycket sjuka brukade jag sitta en stund vid deras säng och blåsa bubblor, sjunga lite eller så kanske jag gjorde en ballongblomma.

Lotten minns särskilt Matteas, 8 år. Han hade ramlat ner från ett mangoträd och brutit armen.

– Varje morgon när jag kom till sjukhuset kom han direkt och ville vara med mig. En dag hade sjukvårdspersonalen bestämt att hans arm skulle hänga i sträck för att sedan gipsas. Detta gjorde naturligtvis jätteont och han hade både ont och var arg för att han var tvungen att vara fast i sängen. Han vinkade och pekade att han ville att jag skulle sitta hos honom och inte vid bordet med de andra barnen. Då satte jag mig där och vi spelade clownmemory och sen ritade vi lite medan de andra barnen klarade sig själva en stund. Mellan varven grät han och hade ont och i sin upprördhet pratade han lamba med mig. Och efter ett tag kom jag på mig själv med att jag pratade svenska med honom. Där satt vi i hans säng och pratade med varandra på olika språk men förstod varandra väldigt bra ändå, berättar Lotten.

Att vara sjukhusclown innebär både glädje och svårigheter. Många av barnen som kom till Mpongwesjukhuset var svårt sjuka och några gick inte att rädda.
– Men när man får möta svårt sjuka barn som får hjälp och blir pigga igen, då är glädjen stor, säger Lotten.
– Förhållandena är mycket knappa och många har det svårt. Men jag upplevde ett folk som är så varma och öppna och som har nära till sitt skratt och till sin glädje. När jag tokade till det lite, ex fastnade i en ballong eller dansade lite, skrattade alla så de tjöt. Det var så härligt.

Förhållandena är mycket knappa och många har det svårt.

Lotten reste hem till Sverige igen i början av januari, men arbetet hon startade upp lever vidare, tack vare en engagerad städerska.
– På sjukhuset träffade jag på en mycket trevlig och sympatisk städerska som hette Justina. Hon var mycket behjälplig om något behövde översättas eller om jag hade någon fråga. Hon älskade barnen och stämningen blev alltid varm och trevlig när hon var på avdelningen. Jag märkte att hon gärna kom och var med mig och barnen så fort hon hade möjlighet. Därför ställde vi frågan till henne om hon hade möjlighet att fortsätta lite av det arbetet jag startat upp. Att hon någon timma varje dag kunde leka och pyssla med barnen. Det ville hon gärna. Vi förankrade det även hos Mr. Adamson som är chef och han tyckte också att det var en bra idé. När jag åkte hem lämnade jag över det material som jag hade kvar till Justina, avslutar Lotten Sjönneby.