fbpx

Kirill, 16 år: “Min dröm är att bli programmerare”

Kirill föddes i skuggan av en fullt frisk tvillingbror och dömdes ut redan på BB. Föräldrarna uppmanades att lämna honom på institution i väntan på döden. Tio år senare fick de se honom uppträda i tv. Kirill var inte död. I dag är han 16 år och drömmer om att bli programmerare.

Benen är dubbelvikta, fotstumparna liksom ligger i knäet. Från handlederna hänger händerna, även de förtvinade. Han styr sin elektriska rullstol med en joystick och med hakan navigerar han muspekaren på datorns pekplatta. Med hjälp av en penna från munnen kan han skriva på tangenterna.

Han är skicklig, behärskar alltifrån bildredigering till programmering. På institutionen får han tillgång till viss skolgång.

– Jag tycker om att laga datorer också. I skolan lär jag mig belarusiska, ryska, historia och matte. Jag drömmer om att kunna studera till programmerare.

Deltog i musikfestival

Kirill är ett av många barn i Belarus med funktionsvariation som växer upp på en statlig institution, långt utanför samhället på alla plan.

Han föddes som tvilling men till skillnad från sin bror fick han aldrig komma hem från BB. Läkarna rekommenderade hans mamma att lägga allt fokus på sitt friska barn och att lämna Kirill till institution, där han ändå så småningom skulle dö.

Åren gick och medan föräldrarna var övertygade om att Kirill inte längre var i livet, växte han i själva verket upp på institutionen.

Tio år gammal deltog han i en stor musikfestival som Erikshjälpens partnerorganisation World Without Borders, WWB, genomfört i syfte att göra de undangömda barnen synliga i samhället. Kända kulturarbetare i landet samarbetar med festivalen och på en storskalig scen i en konsertlokal i Minsk uppträdde tioårige Kirill. Festivalen väckte stor uppmärksamhet i media och när framträdandet visades i tv, tillsammans med Kirills för- och efternamn, fick föräldrarna en chock.

De insåg att det var deras son, sökte upp honom och i dag har Kirill regelbunden kontakt med dem liksom med sin tvillingbror och sin syster.

– Mina föräldrar kommer och besöker mig och det gör mig väldigt glad. Jag älskar dem väldigt mycket. Jag skulle vilja bo hemma med dem, säger Kirill.

”Jag drömmer om att studera till programmerare”

Trots att det gått sex år sedan han återförenades med sin familj bor han fortfarande kvar på institutionen. Frågan, inte bara för Kirill utan gerenellt, är oerhört komplex, förklarar Jessica Albertson, biträdande programchef för Erikshjälpens internationella arbete.

– Jag tror inte att någon förälder lämnar bort sitt barn lättvindigt, utan att det är ett svårt och känslosamt beslut.  Det är heller inte självklart att föräldrarna ens ser att de har ett val, när exempelvis läkare rekommenderar att de ska placera barnet på institution för att det skulle vara bättre för barnet.

”Vårt mål är att barnen ska integreras”

Att som förälder välja att behålla ett barn med funktionsvariation innebär att vara beredd att leva under stort stigma, eftersom barn med funktionsvariationer fortfarande inte är en naturlig del av samhället i Belarus.

– När man som förälder överlämnar sitt barn till en institution frånsäger man sig vårdnaden. För att sedan få tillbaka vårdnaden krävs en rättslig process. Lyckas man få tillbaka vårdnaden kan man behöva ersätta de kostnader som staten haft för barnet, vilket det är långtifrån självklart att de här föräldrarna har ekonomisk möjlighet till, säger Jessica Albertsson och fortsätter:

– Vårt mål är att alla de här barnen ska integreras i samhället. Tillsammans med WWB jobbar vi för att det ska vara en självklarhet att de är välkomna där, men det är en utveckling som tar tid.

 

FOTO: OSKAR SWERLANDER