Publicerad den 29 dec, 2014

Urban Berg rapporterar från Kongo

Det är måndag morgon på Panzisjukhuset i Bukavu, Kongo. Klockan är en kvart över sju. Arbetsdagen börjar med en frivillig morgonbön dit både personal och patienter är välkomna.

Samlingen hålls utomhus på sjukhusområdet och domineras av patienter, varav de flesta är kvinnor. Morgonsol och behaglig temperatur på drygt 20 grader är en del av inramningen. När den lilla kören börjar sjunga, stämmer många in. Kören består enbart av kvinnor, där de flesta arbetar på avdelningen som vårdar kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Musiken består enbart av trummor, körsången mestadels tvåstämmig med enkel text och melodi. Men rytmen är det som ger karaktär, och det är svårt att inte ryckas med i den glada sången. Att sjunga är en läkande terapi får många av de kvinnor som drabbats av såväl fysiskt som psykiskt lidande. Sångerna handlar ofta om svårigheter och lidanden men med hopp om en bättre framtid, där det kristna hoppet spelar en stor roll. Men förändringen måste börja här och nu. Vi måste tro på ett liv före döden!

När morgonsamlingen lider mot sitt slut ber mötesledaren att ”pappa” ska komma fram. Då kliver Denis Mukwege, sjukhuschefen fram och ger några uppmuntrande ord till personal och patienter och uttalar välsignelsen för den kommande dagen.

Den beskrivna miljön är en del av vardagen vid Panzisjukhuset i Bukavu, Kongo, dit jag återvänt många gånger. Så är fallet även i december 2014. Mitt huvuduppdrag från Läkarbanken är att undervisa läkarstudenter i ortopedi vid universitetet UEA, men Panzisjukhuset och universitetet hänger intimt samman. Den medicinska fakulteten ligger alldeles intill sjukhuset, som är platsen för den praktiska träningen. Sjukhuset som blivit ”världsberömt” genom sjukhuschefen Dr Denis Mukwege, som sedan 1999 arbetar med att vårda och bli en röst för kvinnor som har blivit utsatta för brutalt sexuellt våld i krigets Kongo. Systematiska våldtäkter är dessvärre fortfarande en del av vardagen i Kongo även om det inte längre anses vara krig i landet. 

Första dagen i Kongo ägnar jag åt att förbereda undervisningen men träffar också min kongolesiske ortopedkollega Dr Nfundiko. Han vill att vi tillsammans skall titta på några patienter på sjukhuset. Än så länge är han ensam ortopedspecialist, men han deltar också i annan kirurgisk verksamhet. Min roll blir att vara bollpank och rådgivare. Det mesta som behöver opereras klarar han själv. Men han ser nu ett växande behov av att kunna erbjuda protesoperation, i första hand av höftleder. Den verksamheten har inte kommit igång än, men han har bett mej hjälpa till att gå igenom förutsättningarna, och vi har förhoppningar om att det inte ska dröja så länge innan nya höftleder kan opereras på Panzisjukhuset .

Den teoretiska undervisningen av studenterna pågår i fem dagar i veckan från klockan åtta på morgonen och till fyra på eftermiddagen. Något jag brukar slå ett slag för är personcentrerad vård, vilket för mig innebär att jag försöker sätta mig in i patientens livssituation och dennes behov. På vilket sätt kan jag hjälpa just denna patient? I Kongo finns erfarenhet av personcentrerad vård utifrån ett annat perspektiv än vi är vana vid. Om patienten är en högt uppsatt person och rik vill man gärna ”fjäska” genom att på allt sätt försöka tillgodose patientens önskemål. Ju fler läkemedel som förskrivs och ju fler behandlingsåtgärder som vidtas, desto nöjdare är både patient och läkare.

Onödigt många läkemedel förskrivs och detta sker i synnerhet när patienten hör till överklassen. Att noggrant sätta sig in i patientens livssituation, att göra en omsorgsfull undersökning och ge en bra information är ibland den bästa och enda nödvändiga behandlingen! Detta är väldigt svårt att acceptera för kongoleserna, och studenterna har svårt att bejaka mitt resonemang. En patient kan väl inte gå tomhänt hem från mottagningen, efter att ha betalat för konsultationen?

Två dagar av min vistelse ägnas åt ”praktiskt arbete” med studenterna. Eftersom antalet studenter som går ortopedikursen är nära 100 måste undervisningen ske i mindre grupper. Det går till så att någon av läkarna på sjukhuset förbereder och väljer ut några patienter, som vi sedan träffar på vårdavdelningen tillsammans med studenterna.

Innan jag reser hem ägnar jag också några dagar åt att förbereda frågor till deltentamen och sluttentamen i ortopedi. När jag lämnar dokumenten till vice dekanus på medicinska fakulteten får vi en pratstund. Jag säger att nu har jag hållit i ortopedikursen för läkarstudenterna i 10 år. Nu får någon annan ta över. Men då protesterar han kraftfullt. Du måste komma tillbaka. Stäng inte dörren. Du ska veta att studenterna uppskattar din undervisning mycket!

Om undervisningen uppskattas av studenterna blir jag naturligtvis glad. Och dörren för en ny resa till Kongo är nog inte stängd.

Urban Berg