Publicerad den 10 jul, 2013

Linnea Ekdahl arbetar som ST-läkare inom gynekologi och förlossning i Stockholm. Hon har tidigare tjänstgjort perioder i Pakistan och Etiopien och har nyligen varit på sjukhuset i Mutomo, Kenya, på uppdrag av Skandinaviska Läkarbanken. Här berättar hon själv från sin tjänstgöring.

Det var min sista vecka. Kvinnan som kom in hade fött nio barn. Hon sa sig vara trettiofem år men såg mer ut som femtio. Hon var sliten och gravid igen, kanske i sjunde månaden. Hon bodde fyra timmars bilresa bort och hade tvingats gå hela vägen till sjukhuset i brist på pengar till lift. Barnen, de sju som levde, hade lämnats hos en granne. Kvinnan var andfådd och hade hostat i ett par veckor. Det var inte svårt att se att hon var sjuk. Mina fem veckor i tjänst hade förflutit snabbt. Samarbetet med den kenyanske läkaren hade funkat bra och jag hade inte stött på några större svårigheter. Nu var magkänslan en annan.

Kvinnan blev andfådd bara av att prata. Pulsen var hög och hon hade ont. Vad tungt hon måtte haft det att ta sig den långa vägen till sjukhuset. Jag undersökte, ställde frågor och försökte ställa diagnos. Hade hon havandeskapsförgiftning? Blodbrist? Malaria? Propp? Lunginflammation? Jag beslutade om lungröntgen. Sjukhuset hade just installerat en, visserligen omodern men ändå fungerande, utrustning. Bilden visade på rejäl hjärtförstoring. Jag tog de prover vi kunde analysera men svaren gav ingen entydig bild. Arbetsdiagnosen blev därför hjärtsvikt under graviditet. En allvarlig diagnos som kan leda till döden även i länder med god sjukvård.

I Sverige hade hon direkt hamnat på intensiven hos erfarna läkare i internmedicin, obstetrik och intensivvård. Hon hade fått exakt medicinering och minutiös övervakning. Hon hade troligen aldrig blivit så här sjuk utan tidigt uppmärksammats av mödrahälsovården.

Men nu bodde denna kvinna på kenyanska landsbygden och kom till ett litet distriktssjukhus och en läkare som försökte kompensera bristande resurser med engagemang. Vi hade varken rätt medicin eller övervakning. Vi kunde inte ta alla prover och göra de undersökningar vi hade behövt. Det blev istället hjärtsviktsbehandling, syrgas och remiss till Nairobi följande dag.

Redan den natten födde kvinnan en son, som var död. Min kollega och jag diskuterade om vi fortsatt skulle skicka henne. Hade hon bättre chanser att överleva på ett större sjukhus? Där organisationen och även vården ofta sviktar. Skulle hon överleva transporten? Hon kände sig bättre trots sorgen över ett förlorat barn.

Maken pratade bra engelska men var arbetslös och familjen fattig. De hade knappt råd att hämta sitt dödfödda barn från bårhuset. Makens oro och ömhet för sin hustru var rörande att se. Dagen gick och trots viss förbättring hade jag svårt att släppa dem ur tankarna när jag gick hem för kvällen. Morgonen därpå var läget försämrat. Hon hade inte producerat någon urin alls under natten och fick drivande i försök att återställa vätskebalansen. Inget hände. Vi bestämde oss igen för att sända henne till Nairobi men inga bilar fanns tillgängliga. Först dagen därpå, tre dagar efter förlossning, kunde hon åka. Urinproduktionen var fortsatt minimal och andfåddheten värre. Nu sviktade både hjärta och njurar.

Dagen hon åkte var även min sista dag. Med blandade känslor lämnade jag Mutomo och sjukhuset där jag hade trivts så bra. Jag påbörjade hemresan till Sverige. Kvinnan, som åkt före mig, dog halvvägs till Nairobi. Jag hade känt det på mig redan innan beskedet kom.

Bilden av kvinnan lever kvar. Hon var så tapper där hon låg och sa att hon kände sig bättre. Hon blev ju egentligen bara sjukare. Efteråt undrar jag om vi kunde gjort annorlunda, sänt henne tidigare? Jag kommer aldrig få veta. Här hemma hade läget varit ett annat. Men det här var kenyansk landsbygd. Mina tankar går till maken som nu är ensam, arbetslös med sju barn att mätta och orka ge kärlek. Återigen känsla av vanmakt och orättvisa. Varför fick inte också hon leva i ett land med avancerad sjukvård, tillräckligt med mat och där hon inte behövde föda tio barn. Nu växer hennes barn upp utan sin mamma.

Linnea Ekdahl