Publicerad den 16 nov, 2015

Ulrika i Kenya

Ulrika Lidén, ögonläkare från Eskilstuna har jobbat många gånger på ögonsjukhuset Sabatia i Kenya. I november 2015 åkte hon ner det igen, här följer alla hennes fyra brev i kronologisk ordning:

Hej!

Andra veckan här på Sabatia är nu avklarad. Jag är nu ensam ”vit” på sjukhuset och i omgivningarna. Det tänker jag inte så mycket på när jag jobbar. Utanför sjukhuset när jag tar en promenad märks det, barn i olika åldrar hojtar, skrattar, ropar mwuzungo (= icke mörkhyad person) och hälsar ”how are you?” 10 gånger på raken. Blir lite enerverande fra om det är skolbarn. Allt som oftast blir dom århutade av någon av de äldre damer som sitter utanför sina hus och har koll på omgivningen. Det känns bra.

Många spännande patienter har jag sett. Trots att jag tycker jag ”kan systemet” är det svårt att förstå vad som står i journalerna. Mängden fantasifulla förkortningar är imponerande. Tur att det finns kloka och kunniga ”patient attenders” som hjälper mig.

På tisdagar är det ”barndag”. Det är ett av de stora framstegen, som jag upplever det i alla fall. Jag ser betydligt fler barn som kommer i tid. Kunskapen om att ögonproblem behöver åtgärdas tidigt verkar mer utbredd både bland föräldrar och hälsovårdare. Fast mycket återstår att göra förstås, längre bort från sjukhus och städer och hos de fattiga lågutbildade familjerna. ”Low vision”projektet i Kiatle screenar så många klasser dom kan och hittar varje gång flera barn som är synskadade och behöver hjälp.

En till två gånger per termin åker sjukhusets personal ut till projektet med integrerade barn och blindskolorna och undersöker ”nya barn” och tittar till barn som har aktuella ögonbesvär.

Onsdag är narkosdag. Denna vecka 13 barnoperationer i narkos. Blandat katarakter (som får bra syn för det mesta), glaukom (medfött högt tryck i ögonen) med betydligt sämre syn framöver, men förhoppningsvis stabil. Jag gjorde en skeloperation, gick bra men kändes lite skakigt. Fö tittade jag på. Imponerande skicklig ögondoktor, Dr Sitate, Kenyanska utbildad här och i St. Fransisco-

I torsdags var det väldigt lugnt på mottagningen. Troligen pga att regnet kom tidigt. På eftermiddagen såg jag en man med Marfans syndrom. Han hade ”filenr” 25. Dvs han var den 25 patienten som togs emot när sjukhuset öppnade 1996! I hans journal fanns handskrivna anteckningar av sjukhuset första chef Dr Walia, av Sture och mig. Kändes nostalgiskt.

Igår lördag hade jag inte något program, blev lite långtråkigt. Knepigt att sitta här och läsa om hemskheterna i Paris. Man borde väl inte skämta om det. Men i sociala medier här diskuteras om Afrika borde skicka fredsbevarande styrkor till Frankrike, nu när FN har planer på att skicka in trupper i Burundi… Tror nog att de Burundis befolkning behöver den hjälpen mer än Frankrike.

Idag var det eye camp utflykt till Komoloasima, en liten by bland alla andra byar. Går nog inte att Googla på, men man vet aldrig. En nyhet är att man numer tar betalt för screeningundersökningen (ca 20kr, 200 KSh) behövs operation är det gratis, sponsrat av någon/ngt utanför sjukhuset. Det reducerade antalet patienter betydligt, tidigare år kom hundratals. Nu undersökte vi drygt 200, av dem behövde 48 stycken operation. Mer än 20%. Sorgligt att det finns så många med mer eller mindre botbar sjukdom ,ofta sedan flera år, som inte söker eller kan få hjälp på annat sätt.


 

Brev 3 22 Nov
Söndag eftermiddag i Sabatia. Sol hela dagen. Lite moln på himmelen men inget som ser regntungt ut. Känns som lugnet inför stormen men kanske har dom envisa regnvädren gett med sig. Är just hemkommen från 1½ timmes promenad, byarna avlöser varandra. Hus och små majsodlingar överallt. Kor och barn också. Visst är det fattigt och många hus är i dåligt skick. Men det finns en hel del idyll i det hela, med självhushåll och närhet till familj och bygemenskap. Det är inte helt självklart vad som ger människor ett bra liv!

Denna veckas arbete har varit ganska vardaglig… Många med väldigt sjuka ögon. Många med förvånansvärt friska ögon, behöver läsglasögon. Sorgligast var två kvinnor som kom med avancerade komplikationer till deras HIV smitta. En med näthinnesjukdom (bilateral CMV) Hon fick en spruta med antivirusmedicin i ögat som fortfarande såg lite, förhoppningsvis stannar sjukdomen upp. Det verkade som att hon tog anti HIV medicin ordentligt i alla fall. Den andra kvinnan kom med ett stor, illaluktande hudcancer sår, som förstört ena ögat och hela kinden. Det går nog inte att hjälpa henne särskilt bra. Hoppas hon kan åka till sjukhuset i Eldoret dit vi skrev ”referal letter”.
Dom kan ordna strålbehandling och plastikkirurg operation så att tumören i alla fall minskar, men det kostar pengar som familjen har svårt att få fram. Sorgligt och ledsamt att se och kunna göra så lite. Fredagens avdelningsrond var däremot full av glädje och skratt. Två av de opererade damerna såg 6/6 dvs det som i Sverige kallas full synskärpa eller 1,0 i våra journaler. En dam verkade ha fått sämre syn en innan trots att allt såg fint ut. Men när synen prövades av syster Ebby som pratar hennes stamspråk såg hon nästan lika bra som de andra tanterna.
Kommunikation är viktig! Barnen som skulle få åka hem var också glada och uppspelta. Till den minsta- en 4 månaders flicka med medfödd katarakt och ovanligt små ögon lyckades jag med tjat och envishet fixa ett par glasögon som hon verkligen behöver för att kunna utveckla synen någorlunda. Under operationen diskuterade vi fram och tillbaka, operatören dr Ollando och jag. Operera in konstgjord lins eller inte? Jag tyckte att lins ger alltför stor risk för stora framtida problem, väl medveten om att de starka glas (eller helst kontaktlinser) som behövs är jättesvåra att få fram. Jag var lite kaxig när jag sa att det ska jag nog se till att hon får ett par innan hemgång. Nu får vi hoppas att hon accepterar glasen och att dom håller!

Några barn med riktigt eländig allergi kom också. En flicka med båda hornhinnorna förstörda kom för första gången. Åhh vad mycket klåda, värk och besvär hon måste ha haft under många år. Nu kan vi hjälpa henne med klådan men synen kommer hon ha besvär med.

Helgen tillbringade jag hos Dr Sven Redin. Han var här på Sabatia som ”stafettdoktor” för drygt 10 år sedan. Nu har han skaffat sig en bit mark på kenyanska landsbygden, utanför staden Eldoret. På bara några år har han skapat en oas, med en fullvuxen trädgård, från en bit åkermark. Oj som jag njöt och kopplade av!

Oj det här börjar bli långt. Får berätta om studenterna som tog examen i veckan i kommande brev!
Kram till er alla som kämpar på i novembermörker och snö! (såg på FB att det snöat ända ner i Danmark!)


 

Hej igen alla goa vänner.
Nu har jag så där mycket att berätta om igen. Glömde att berätta om både kursavslutning och finbesök i förra brevet!

Torsdag förra veckan var det kursavslutning för de 11 studenter som gått en 3 månaders kurs i ”basic ophthalmological scills”. Tre studenter från Ruanda, två utvalda av ministeriet från avlägsna platser utan ögonsjukvård, resten från olika sjukvårdsinrättningar runt om i Kenya. Mina fyra föreläsningar som jag hann hålla var tydligen mycket uppskattade. Många och långa tal, handklappningar och glada miner. Jag fick äran att dela ut diplomen.

Vi hade finbesök också Mama Obama, president Obamas farmor kom till sjukhuset för att få sina ögon undersökta. En fantastiskt vacker och pigg 90 årig dam. Lite surrade det på sjukhuset men personalen var riktigt professionell och allt gick utan alltför stort ståhej.

Denna vecka har varit fartfylld den med. Fem barn kom från Turkana, den nordliga torra delen av Kenya. Många där lever fortsatt ett traditionellt nomadliv under tuffa förhållanden. Två sjukvårdare som fått sin ögonutbildning här hade identifierat ögonproblemen och lyckats övertala familjer, ordnat pengar, transport och eskorterat dom hit. Här har dom gjort ett ovärderligt jobb som tolkar och trygghetsfaktor. Bra gjort! Resan hit tog närmare 2 dygn, betydligt längre tid än det tar att komma hem till Sverige. Fyra är nu opererade, en behövde inte operation men får lappbehandling. Dom åker hem på skumpiga vägar imorgon.

Påven har ju varit på besök också. Med anledning av detta proklamerades att torsdagen var allmänbönedag = helgdag. Det blev lite rörigt med en helgdag mitt i veckan med en dags varsel. En del personal fick ledigt, en del tog ledigt, patienter kom lite pö om pö. Direktsänd påve i alla TV kanaler.

Imorgon lördag blir det shoppingrunda till Kisumo. På söndag är det ny Eye camp. Ut och leta efter ögon som behöver operation eller annan akut ögonhjälp. Det blev också bestämt denna vecka. Skulle knappast gå att få svensk personal att ställa upp på extrajobb en söndag med kort varsel. Nu blir vi 17 stycken som åker iväg kl 07.00 söndag morgon.

Vi får se vilka överraskningar som nästa vecka har att bjuda på. Återkommer. Sköt om er och tänd ett ljus i vintermörkret. Ulrika
PS, får se när jag kan få iväg detta. Mina ”databundels”, förköpt internettid på simkortet i modemet tog slut under kvällen. Har skaffat mig M-Pesa konto (Kenyas föregångare till det som i Sverige heter Swisch). Har försökt överföra pengar till modemkortet, tror att jag lyckades!


 

Hemlängtan


Nu har jag börjat packa för hemresa. Hur bra jag än har det här så blir hemlängtan stor när det närmar sig.
Veckan har varit tämligen lugn. Barnen från Turkana började sin långa resa hem på lördagen. Dom längtade bort från denna regniga kalla plats! Heder till de två kvinnorna som hittat barnen och hjälpt dom hit.
Avskeds presenter. Godis och var sin leksaksbil.
Söndagens camp i Namirhama resulterade i ett 30 tal operationer.
Den byn ligger långt från allfartsvägarna, omgiven av sockerrörsodlingar. 45 min på ” rough roads” = icke asfalterade vägar i konkurrens med traktorer som transporterar sockerrör. Bra så omskakade var vi när vi kom fram. Där väntade en trevlig överraskning. Harriet som jag jobbade och bodde ihop med 2006 var där för att hjälpa till med screeningen. Hon jobbar nu i gränsstaden Bongoma. Senast vi sågs var 2008 då var hon höggravid. Nu har hon 2 barn. Det var ett kärt återseende.

Ca 10 patienter som ”fått lapp i pannan” för planerad operation stack sin väg efter att någon i byn fått för sig att berätta att vi planerade att ta bort ögonen och inte alls operera för att ge bättre syn! Trist att vår screening går så fort så att man inte hinner förklara. Godfrey vår chaufför upptäckte vad som var hände och lyckades övertala och förklara för de som ännu satt på rad och väntade på bussen.

Jag har jobbat på med mitt allergiprojekt också. Millie Bore som jag träffade här förra gången 2013 jobbar nu som föreläsare på universitetet- Hon och jag pratade mycket allergi då. Nu håller hon på att göra en nationell behandlings guide. Den ser jättefin ut. Delar in problemen i tre stadier med olika behandlings intensitet. Hoppas den kommer att användas!! Hon har fått datafilen med informations bladet som gjordes av en student på Mälardalens högskola 2005.

Ibland är Google fantastiskt- jag fick kontakt med Maria som gjorde den. Hon har lovat hjälpa till att få översättningen en översättning till swahili på plats. Hon försörjer sig som professionell illustratör nu men vill bara ha en liten ersättning och betalt för material, så det löser sig

Igår kom Abigael på besök. Flickan som fått skolavgifterna till blindskolan St Oda betalt av oss / dr Ulrikas fond. Hennes mor blev änka med 5 barn för många år sedan, yngsta barnet Abigael såg dåligt. Hon höll på att drunkna i bäcken på vägen hem från skolan eftersom hon såg så dåligt och syskonen sprungit i förväg. Familjen bor i närheten av vår chaufför Godfreys familjehem.

Med hjälp av by äldstens fru och honom kom hon till sjukhuset där vi kunde konstatera medfödd näthinnesjukdom. Nu har hon gått ut ”seccondary school” motsvarande gymnasienivå. Examensskrivningarna skrev hon nu i oktober, med punktskrift. Nu blir hon nog arbetslös hemma hos mamma, men hon har en bra grundutbildning och en förståelse för sitt handikapp som gör att hon klarar sig riktigt bra. En punktinsatts som har gett resultat, känns riktigt bra!

 

foto: privat. Undersökning i fält.