Publicerad den 28 jan, 2014

Var hade jag sökt skydd?

Den 29 november är barnkirurg Lennart Sjöholm på plats i Tacloban, Filippinerna. Inflygningen över staden lämnar honom djupt berörd.
– Om jag hade varit här när tyfonen drog fram, var hade jag kunnat söka skydd. Allt är krossat.

– Staden är ungefär lika stor som Jönköping, fast med dubbelt så många invånare. Det såg ut som om en ångvält gått fram över hela Tacloban. Man ser bara fragment på de bilder som når oss i Sverige, men när jag stod på flygplatsen och bara såg bråte åt alla håll, då kände jag att man är sårbar som människa, säger Lennart Sjöholm.

Det är inte första gången Lennart medverkar i akutteam efter katastrofer. Han har bland annat jobbar med att hjälpa människor efter Estonias förlisning, i ett flyktingläger under inbördeskriget i Rwanda, efter tsunamin i Thailand och jordbävningen i Haiti. Den här gången samordnades insatsen av Livets Ord i Uppsala, men många olika organisationer bidrog på flera sätt. Däribland Skandinaviska Läkarbanken och Erikshjälpen.

Lennart var en av sex personer som reste genom Skandinaviska Läkarbanken. Sammanlagt var det ett team på 12 personer som lämnade Arlanda och åkte till Tacloban, alla med specialkompetens inom traumatisk kirurgi. Men väl på plats väntade andra arbetsuppgifter.
– En minst fyra meter hög våg hade förstört sjukhuset i staden. Fältsjukhuset som sänts via Human Bridge hade fastnat i tullen i Manilla. Vi hade inga lokaler för att utföra kirurgi, så vi fick i stället fråga ”vad behöver ni av oss?”, berättar Lennart Sjöholm.

I stället reste teamet runt i de olika stadsdelarna för att arbeta som allmänläkare.
– Man får vara beredd på att ändra arbetsuppgifter i katastrofsammanhang. Men vi var ett fantastiskt team som klarade av att växla spår bra. Vi gjorde det bästa möjliga av situationen, med stort engagemang och gott humör.

Tillsammans tog de hand om sår, magont, vitaminbrist och lunginflammation – sjukdomar som kan bli livsfarliga om de lämnas utan behandling.
– Även om man inte kan hjälpa alla som drabbas i en sån här katastrof, känns det väldigt stort att få vara med och hjälpa några. Vi kunde bland annat ge antibiotika till små barn som fått ner skräp i lungorna på grund av de höga vindhastigheterna. Deras lunginflammation hade tagit deras liv om de inte fått hjälp, berättar Lennart Sjöholm.

Teamet befann sig i Tacloban i fem dagar och kunde diagnostisera och behandla mer är 900 patienter. Lennart var hemma igen lagom till första advent.
– Katastrofinsatser av det här slaget är korta. Man orkar inte längre än så, säger Lennart och berättar om hur han och teamet bodde på golvet i det trasiga sjukhuset, duschade från en kran på utsidan och åt frystorkad mat som de haft med från Sverige.

Men innan de reste hem kunde de vara med och sätta upp det fältsjukhus som det först var tänkt att de skulle ha jobbat i. Genom kontakter med svenska MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, kunde teamets logistiker ordna så att Svenska Försvarets Herkulesplan flög ned fältsjukhuset från Manilla.
– Det fanns tre lokala läkare som stannat kvar på det stora sjukhuset i Tacloban vid tyfonen. De planerade var vi skulle arbeta under de dagar vi var där, och de tog också över fältsjukhuset när vi åkt. Det var mycket värdefullt för dem att få det, berättar Lennart Sjöholm.

Förutom första anblicken av Tacloban, och mötena med människorna, är sammanhållningen i teamet ett av de största intrycken Lennart bär med sig.
– Det ger ett gott intryck när så många olika organisationer och samfund hjälps åt och arbetar tillsammans. Att vi kan bortse från det som skiljer oss och fokusera på att tjäna Gud, det kändes viktigt för mig, avslutar Lennart Sjöholm.