Publicerad den 4 maj, 2012

Till Kenya efter pensionen

Efter 42 års arbete som kirurg i Sverige, kände K-G Ljungström att han ville erbjuda sina tjänster till de fattiga ländernas befolkning. Här berättar han om sina erfarenher från Kenya, där han varit med Skandinaviska Läkarbanken.

Jag hade länge tänkt engagera mig för Läkarbanken när jag slutade min karriär som kirurg på Danderyds sjukhus i oktober 2009. Efter 42 års arbete inom kirurgin kändes det rätt att erbjuda sina tjänster till de fattiga ländernas befolkning. Jag kände till Carl-Axel Ekmans, legendarisk läkare inom Läkarbanken, insatser genom en av mina gamla chefer som arbetade i Garissa i Kenya flera omgångar efter pensioneringen, och genom att jag har en amerikansk släkting i Nepal ville jag gärna försöka att komma till det landet också.

Det är närmast en fördel att vara gammal doktor när man kommer till ett land som Kenya eller Nepal, mycket av teknologin är sådan som man upplevde på sjukhus i början av sin karriär. Dessutom var man under min utbildningstid för 40 år sedan alls inte så subspecialiserad utan man måste lära sig att ta hand om alla möjliga skador och sjukdomar, dagens doktorer är mera specialister än generalister. När jag åkte på mitt första uppdrag i Garissa fick jag sällskap av Carl-Axel Ekman som gav mig ovärderlig introduktion till basal tropikmedicin för det var många sjukdomar som jag aldrig hade sett förut. Men man kan göra mycket stor nytta för dessa människor bara med de kunskaper man har från sjuvården i Sverige. Johan v Schreeb skrev en kort artikel i Läkartidningen i början av året där han påpekade vilken stor nytta man kan göra med kirurgi i dessa länder.

Det mesta jag gjort som kirurg i dessa länder har varit mycket basal kirurgi som att göra kejsarsnitt, operera bråck, öppna bölder, revidera sårskador mm. Men enstaka livräddande dramatiska ingrepp kan också bli nödvändiga. I Garissa låg en 15-årig pojke och tynade bort med en stor tumör i ena knät när jag kom dit, det fanns inte blod att ge honom när jag ville amputera hans ben. Efter några dagar började han störtblöda och då gjorde jag en nödamputation utan blod vilket han klarade upp. Det gick också bra för den unge kyrkosångaren Newton som kom in knivhuggen i bröstet och buken med tarmarna hängande utanpå buken. Under min sejour i Tansen i år hade vi väldigt mycket svåra brännskador och det kändes bittert att inte kunna ta hand om dessa på bästa sätt beroende på brist på operationsutrustning och resurser, dödligheten var hög.

Det kan vara jobbigt med de kulturella skillnaderna som gör att det ibland verkar svårt att få med sig den inhemska personalen när man är övertygad om att man måste vara aktiv och göra något. Det finns inte blod att ge, patienterna har inte någon anhörig som kan betala för deras operation osv. Men patienternas tacksamhet är den stora belöningen och det som gör att man vill åka ut igen.