Publicerad den 28 jan, 2014

Karin Malmberg, Zambia

Jag är barnläkare i Jönköping. Under många år har jag haft ett Afrika-intresse och genom läkarbanken blev det möjligt för mig att få arbeta på Mpongwe Mission Hospital under sex veckor. Jag fick fin hjälp med förberedelser, visa, resor och alla andra dokument. Läkarmötet i Holsby i var också givande. Rapporter från tidigare läkare var bra förberedelser. Jag hade också möjlighet att följa delar av kursen i globalmedicin i Jönköping. Jag åkte ut tillsammans med en trainee, Doktor Carin Lennartsson som precis skulle börja specialisering till pediater. Det fungerade utmärkt och underlättade både i arbetsliv och fritid
Min väska var full av handskar (fanns rätt mycket) handsprit, stetoskop, läkarrockar. Som litteratur hade jag WHO:s Pocket Book of Hospital Care for Children, Oxford handbook of Tropical Medicine, Shams lilla handbok Drug doses och Ohlins Barnortopedibok Jag hade nytta av alla fyra. WHO boken är guld värd på Childrens Ward. 

Resan gick bra. Vi hämtades på flygplatsen och gjorde provianteringsstopp i Luanshya, en stad 6 mil från Mpongwe. Man kan handla det mesta i Mpongwe: kött fryst kyckling, korv mjölk, ris, pasta, bröd, grönsaker frukt. Rengörings och hygiengrejer, toa och hushållspapper, ost, bacon konserver kan vara bra att handla i Luanshya. Vi köpte också ett modem (som vi lämnade kvar i huset i Mpongwe). Uppkopplingen fungerade bra men blev dyr så vi använde oss av MBA:s och det holländska gästhusets wi-fi. Vi köpte kontantkort till de enkla telefoner som vi hade med oss. I Mpongwe blev vi mötta av Angela vår hemhjälp. Det var inte bara hjälp med tvätt och matlagning utan minst lika mycket med att komma tillrätta.Hon gav oss en insikt i det zambiska samhället på ett så trevligt sätt. Luncherna med Angela, då hon berättade vad som hände runt omkring och varför, kunde vara dagens höjdpunkt. Doctors house som läkarbankens doktorer brukat bo i brann ner i somras. Nu bodde vi i ett stort och välutrustat hus. Fem rum kök och badrum. Ibland varmvatten. Elspis, kyl, frys porslin, linne. Allt fanns. Jag lämnade en brandvarnare i huset. Trädgården var väldigt vacker med både mango och avocado.
Sjukhuset ligger fem minuter bort. Angela visade oss dit första morgonen. Den första tiden började alla arbetsdagar med morgonmöte. Det rapporterades om inläggningar, dödsfall och annat som hade hänt. Vi uppfattade att det var god uppslutning från sköterskor läkare ledning och annan personal. Det blev ofta diskussioner men man talade lågt och det var svårt att förstå. Efter två veckor upphörde mötena tisdag till torsdag Vi förstod inte riktigt varför.
Sjukhusdirektören Mr Chisulo visade oss runt på sjukhuset första dagen. Vi följde sedan doktor Lungo som den första vecka var sjukhusets enda zambiska läkare Efter några dagars skötte vi barnavdelningen men med hjälp med de kirurgiska patienterna.

Barnavdelningen har två stora salar med tillsammans 32 platser. Det finns också ett rum för intensivare övervakning med plats för upp till 4 patienter. Det var nog max tjugo patienter under våra veckor. Tur för avdelningen renoverades under ett par veckor och var utrymd till en sal på Maternity Ward. Där var det trångt. Man kunde knappt gå mellan sängarna och i sängen sov både patienten, en förälder och ibland ett syskon. Räckte sängarna inte till bäddade man på golvet. Man saknade ibland linne, men ofta hade patienten med sig eget. Föräldrarna klagade inte över standarden men var angelägna att få gå hem.

Vanligaste diagnosen var malaria.Oj så sjuka barnen var. Ofta hjärnmalaria med kramper, medvetslöshet och blodsockerfall. Många hade övergående neurologiska sequelen. Det var stor brist på blod som kom från en central blodbank för hela Copparbeltet. Det verkade som de flesta barn hade myggnät hemma. De delades ut gratis . Barn med allvarlig malaria fick kinin intravenöst. De behövde också sockerdropp för att förhindra hypoglykemi..
Okomplicerad malaria behandlades med Coartam, en kombination med med ett artemesinderivat. Malariadiagnosen ställdes med hjälp av ett snabbtest som fungerade mycket fint.

Andra sjukdomar som var vanliga var kronisk diarré , gastroenterit och pneumoni. En del av barnen, kanske 5 %, var HIV-positiva. Vi mötte ett barn med Kaposis sarcom som kom och fick cytostatika. Flera kom efter ormbett, men inga med dramatiska tillstånd. Sen hade vi också andra pediatriska åkommor, nefrotiskt syndrom, epilepsi osv.
Det gick rätt lätt att lära sig hanter de ovanliga tillstånden och kan bidra med mycket med sin allmänna kompetens och erfarenhet.

Det var god tillgång på mediciner och vätskor. Det fanns inga möjligheter till intensivvård och det var över huvud taget svårt att monitorera barnn t ex föra vätskelista. Det var också svårt att hitta utensilier. Vi tjatade länge om ventrikelsond och först efter flera veckor hittades de. Likadant med pulsoximeter. Efter en månad blev det uppenbart att sjukhuset hade två portabla och en var hittad.
Sjuksköterskorna på barnavdelningen var överlag duktiga och jag tror att man skulle kunna nå bättre resultat om man kunde implementera lite mer monitorering inklusive vätskebehandling. Samtidigt måste man beundra dem. De jobbade alltid ensamma på avdelningen och det gick ju väldigt bra för de flesta barnen. Men vi förlorade fler barn än i Sverige.

Brännskadade barn vårdades på eget rum. De hade fått hett vatten över sig och skadats vid matlagning utomhus. Carin Lennartsson kände till en studie om procedursmärta där barnen haft lika stor hjälp av att suga en klubba som om de fick smärtstillande och vi introducerade klubba till omläggning av brännskador med gott resultat.
Vi jobbade mycket med smärtbehandling: att använda vanliga farmaka som paracetamol och ibubrufen att ge dem regelbundet i rätt dos och inte acceptera att barnen hade svåra smärtor. Vi gav också Ketalar eller Petidin vid behov. Det var ganska lätt att få personalen med oss och attityden till barnsmärta tyckte vi ändrades. Jätteroligt.

Många barn hade frakturer. Oftast hade de fallit från ett träd. Svåra frakturer skickades till Ndola. Femurfrakturer sträckbehandlades. Sträcket anlades med hjälp av elastisk binda och ofta läkte de med avsevärd förkortning. Man hade inga byglar för sträckbehandling på svenskt maner som skulle vara lätt att applicera i Mpongwe.

Det finns en speciell enhet för tuberkulospatienter. Man har ett nationellt program för tuberkulosvård. De förstatvå månaderna behandlar man med tre preparat och sen två preparat i ytterligare 4 månader.

Undernärda barn vårdades på en speciell enhet skild från barnavdelningen nära dietist köket. Det var god tillgång på näringslösningar och näringstillskott men långa tider var mammorna ensamma med att mata barnen. Ansvarsfördelningen mellan dietist/kokerska och avdelningspersonal var inte så tydlig. Carin utarbetade tillsammans med sköterska och dietist och läkare ett flödesschema för malnutritionsbehandling.
Malnutritionsbehandling är svårt. Barnen är mycket sjuka och många HIV-positiva. Och mammorna ska mata varannan till tredje timme dygnet igenom.

På förlossningsavdelningen föddes år 2013 runt 1700 barn. Vi gick dit varje dag för att erbjuda hjälp med sjuka nyfödda barn. Det var inte så lätt Man bedrev en god förlossningsvård med bra förvård och fin handläggning av förlossningen. Barnet navlades av, vägdes och kläddes. Man förutsatte att barnet mådde bra och ammade. Så är det förstås oftast men man hade ingen beredskap för att barnen skulle ha problem. Mor och barn gick hem efter 6 timmar utan vidare uppföljning från förlossningen. Någon statistik över barnen har jag inte lyckats hitta. En del barn kom tillbaka med problem. Ofta fick de antibiotika några dagar och gick sedan hem. Många gånger möttes vi av förnekelse av problem och ordinationer och vårdrekommendationer blev alls inte utförda.

Jag menar att Mpongwes förlossningsavdelning har möjlighet att bedriva basal neonatalvård. Man måste nog börja med undervisning om vanliga tillstånd, införa rutiner för observation av barnen och implementera basala rutiner för behandling och monitorering som, vägning, temperaturmätning sondmatning och amningsobservation. Det är svårt att komma utifrån och genomdriva en sådan process. Stöd behövs både från barnmorskor och medicinsk ledning.

Jag undervisade barnmorskestudenterna bedside och mötte stort intresse. Jag skrev också ett flödesschema för återupplivning och ett PM om medicindoser och vätskebehov i nyföddhetsperioden.

För mig har tiden i Mpongwe varit otroligt givande både professionellt och personligt. Tack läkarbanken och tack MMH.

Hela rapporten, bilder och bildtexter (pdf) »