Publicerad den 13 nov, 2015

Frühling rapporterar från Mutomo

Petter Frühling, kirurg från Hudiksvall berättar tillsammans med sin flickvän, som utbildar sig till specialist inom öron-näsa-hals, om sina upplevelser från Mutomosjukhuset. 

Efter hemkomsten har Petter skrivit en artikel i tidningen Svensk Kirurgi, som du kan läsa här» 
Nedan ser du hans resebrev som han skrev när han vara ute på uppdraget:

11/8/2015

Hej allihopa!

Här kommer en uppdatering från oss i Mutomo.

Vi reste i lördags kväll med KLM via Amsterdam, och sen vidare med Kenyan Airways till Nairobi. Visum gick lätt att ordna på plats, och vi hade passerat passkontrollen inom en timme från ankomsten.

Härifrån åkte vi med 'vår' chaufför George till Mutomo. En bilresa som tog omkring 6 timmar med ett stopp för mat och proviantering. De sista 70k var oasfalterad väg och tog ca 2 timmar. Mutomo ligger ca 25 mil sydost om Naorobi, och det bor uppskattningsvis några tusen i stan. Stan växer dock i storlek då det sen något år tillbaka finns elektricitet dygnet runt.

Huset vi bor ligger inom sjukhusområdet och det känns rent. Vi har en stor säng, vardagsrum, ett litet kök, toalett och dusch med rinnande vatten. Celina är vår house keeper hjälper till med lunch/middag om man vill, samt gör små inköp i byn.

Första dagen samlades vi vid 8.15 för överrapportering från jouren som hade arbetat över helgen. Två dödsfall rapporterades. Båda små barn, en tio månaders baby och en som var 3-4 år gammal. Lite oklart vad som hade hänt. Dessvärre hade aldrig någon läkare blivit tillfrågad utan barnen hade endast träffat en 'clinical officer', vilket är en person som vi tror är något mittemellan sköterska och läkare. De har inte någon formell läkar- eller sjuksköterskeutbildning med legitimation men kan bedöma/diagnostisera patienter och tillkalla hjälp om det behövs.

Efter avklarad rond av kirurg och gyn/obstetrik patienterna var vi placerade i 'minor och major theathre'. Första dagen utförde vi: amputation av tå, sårrevision av en man (som tydligen bodde väldigt långt bort - 'in the middle of nowhere' som våra kära kollegor uttryckte det) som blivit biten i underarmarna av en hyena med blottade senor, circumcision x2, sårrevision av amputationsstump, borttagning av aterom, samt diverse bedömningar. Idag, alltså andra dagen, utförde vi vårt första kejsarsnitt, sårrevision och kirurgiska bedömningar. Det var ett framgångsrikt kejsarsnitt, och det kommer sannolikt bli fler av dem.

Eftersom vi fortfarande inte riktigt har kommit in i hur saker och ting fungerar (det finns ett rudimentärt datasystem), samt olika papper som ska fyllas i (kvitton som ska dubbelkollas, inskrivning/besök ska dokumenteras, etc) har vi stor hjälp av en mycket duktig lokal läkare Dr Frances.

Hoppas allt är väl med er!

Många hälsningar,
Petter och Isabella

22/8/2015

Hej igen kära vänner!

Vi läser om vackert väder i Sthlm. Så sommaren kom äntligen!

Vi har nu arbetat två veckor på sjukhuset. På kartan kan ni se var Mutomo ligger. Fattigdomen är utbredd och området tillhör bland de fattigaste delarna av Kenya. Bristen på färskvatten är stor, och det är väldigt torrt. Årsnederbörden är omkring 400 mm, men det kan gå långa perioder utan något regn alls. Närmsta större sjukhus är i Kitui, därefter Machakos som är det största sjukhuset i regionen. Till Kitui tar det omkring 2-3 timmar på grusväg. Eftersom vi för tillfället inte har någon fungerande röntgen på sjukhuset så skickas vissa patienter vidare dit, och återkommer (om de har råd) med röntgen utförd ofta några dagar senare och utan något utlåtande. Att tänka som vi gör hemma i Sverige när vi handlägger patienter är svårt. Istället blir det 'situationsanpassad vård': vad kan patienten ha råd med, och vad finns det för resurser?

Under vår korta tid i Mutomo har vi redan haft otaligt många patienter som satt sina spår. Det som vi uppskattar med arbetet är att vi får göra något praktiskt med mer eller mindre samtliga patienter som vi träffar. Det kan var alltifrån kejsarsnitt, sårrevisioner, suturering, amputationer, borttagning av större fettknölar, till reponering och gipsning av frakturer. Två patienter som med svenska ögon behövde akutopereras (ett inklämt ömmande navelbråck, och en vriden testikel) gick hem. I båda fallen var det pojkar (i 3 och 12 års åldern) där föräldrarna hävdade att pojkarna var förhäxade och det var deras fel. Våra argument bet inte.

Det känns som vi börjar komma till rätta på sjukhuset och samarbetet med sköterskorna på plats flyter på bra. Vi trivs också i vårt hus, även om man kan längta efter varmvatten och en fungerande dusch och elektricitet. Vi verkar ha haft lite otur, då strömmen har försvunnit mer eller mindre varje dag, ibland någon timme men vid några tillfällen över 24 timmar.

Eftersom vi arbetade sex dagar förra veckan är vi lediga på måndag, och kan åka på en långhelg (lördag-måndag). Vi anlände i fredagskväll till hamnstaden Mombasa, som har omkring en miljon invånare och är efter Nairobi Kenyas viktigaste stad. Vägen till Mombasa från Mutomo tog omkring 7 timmar, de sista två timmarna hamnade vi ett hav av långtradare och lastbilar precis vid infarten till stan. Här gällde 'survival of the fittest', vår chaufför Mike körde mestadels vid sidan av vägen (läs diket) och snitslade sig mellan lastbilarna, och passade på att åka efter 'matatus' som är de lokala bussarna som känner till de bästa trixen . Tur att vi inte körde, då hade vi nog blivit stående där i flera timmar till.

Mombasa var redan på 600-talet en viktig hamnstad som attraherade handelsresande köpmän från Indien, och det vi idag kallar mellanöstern. Stan påminner som Dar es Salaam. En blandning av Indien, mellanöstern och Afrika.

I går, i Mombasa, fick vi erfara den totalitära poliskåren/militären. Vi besökte Fort Jesus som portugiserna byggde på 1500-talet för att stärka sin hegemoni i Kenya. (Ironiskt nog sammanföll detta med att portugiserna tappade makten till araber, indier och slutligen Storbritannien). Vi tog ett foto på en tuktuk, en liten taxi. Vad vi inte hade märkt var att ca 150 meter från tuktuken, skymd bakom några träd och i en helt annan riktning fanns en polisstation. Vi strosar vidare, och hör på avstånd någon som ropar på oss. Jag vänder mig om och ser att det är en tungt beväpnad militär. Han förklarar på ett mycket obehagligt vis att jag (Petter) skulle ha begått ett stort brott och utgjorde ett hot mot den Kenyanska säkerheten. Han skulle minsann sätta handfängsel på mig, hämta förstärkning och bura in mig. 'My offence was a year in jail'. Vad man än sa så vände och vred han på orden, jag var 'big-headed', 'disrespectful' som inte insåg hur stor och mäktig han var och höll upp sin ak-4:a. Orsaken till allt detta var att vi hade tagit en närbild på taxin (inget annat!). Vi visade bilden och tog givetvis bort den. Efter att (på ett plågsamt vis) bett så himla mycket om ursäkt och sagt att allt var a 'very big misunderstanding' kom vi efter en lång stund därifrån. Man kan bara spekulera i hur han beter sig mot vanliga Kenyaner.

Vi bifogar några bilder (från major theathre, en man som blivit biten av en hyena, en ettåring med stora brännskador som av utbredningen och lokalisationen får oss att tro att det var avsiktliga skador) en kvinna med en stor ulcerande tumör i munhålan, lördagsmarknaden i Mutomo, två stora lipom, ett som vi har opererat och ett som vi ska operera på tisdag). Bilderna verkar leva sitt eget liv - de vänder och vrider på sig. Hoppas ni kan se dem ändå!


Många hälsningar,
Petter & Isabella

7/9/2015

Hej igen!

Det som är roligt med att arbeta en lite längre tid på ett sjukhus, är att vi har förmånen att följa några av våra patienter en längre tid. Ettåringen Meshak med de stora brännskadorna (som vi skickade bilder på) mår mycket bättre. Vi lägger om förbanden var eller varannan dag, och vi ser framsteg. Det är hoppingivande!

Tråkigt nog börjar den späde benige lille pojken få liggsår på höfterna. Fram till i fredags hade vi bara träffat pojkens mamma, men sen i fredags dök pappan upp. Han hade tydligen aldrig varit på besök tidigare enligt sjuksköterskorna, och pojken har varit inlagd sen över en månad tillbaka. Pappan tyckte att det var dags för pojken att åka hem. (Kanske började det bli för dyrt? Eller ville han visa vem som bestämde?). Vi övertygade dock honom att det var bäst för Meshak att stanna.

Vår lite äldre vän, Kalonzo 6 år har vi (desvärre) också tagit hand om i flera veckor nu. Det hela startade med en kraftig infektion i hela foten som vi tömde kopiösa mängder var ifrån upprepade gånger. Tårna var alldeles sladdriga, kändes som man kunde bryta av dem som chokladbitar. Vi insåg snabbt att foten inte gick att rädda utan behövde amputeras. Eftersom vi var lediga när det väl blev dags för operation (det drog ut på tiden, då familjen ska gå via en counsellor först) så opererade vår kollega doktor John Amollo som är chefsläkaren på Mutomo sjukhus. Både foten och halva underbenet togs bort. Till vår, ska vi säga förskräckelse rapporterade Dr Amollo att han inte tagit bort all infekterad vävnad utan stängt igen trots fortsatta tecken på affekterad muskel och bindväv. Vi fortsatte följa pojken med omläggningar och blodprover och såg ingen solklar förbättring. Ljuspunkten blev att han efter Ketamine-sederingen vaknade med tefatsstora lysande ögon och för första gången talade till oss. Även små framsteg får ses som stora ibland. Men vi är inte nöjda med hans svullna ben och beslutade i måndags för att han skulle skickas vidare till en enhet med bättre ortopedisk kunskap (våra ortopediska kunskaper är begränsade trots god hjälp av bra böcker). Då uppstod ett nytt problem, under dessa dagar som blivit till veckor hade räkningen för prover, omläggningar, operation och dagsavgifter stigit till över 20.000 Kenyanska shilling vilket motsvarar knappt 2000 SEK.

Detta var såklart en mycket stor summa för denna fattiga familj och den unga ensamstående mamman såg inte ut att ha förstått eller velat ägna detta faktum en tanke. Morfar som tagit hand om pojken under uppväxten kom och skulle reda ut det hela med att sälja en ko. Hade han tur kunde han få upp till 20 000 shilling för en ko. Problemet var att det redan hade blivit tisdag, morfar skulle sälja kon förhoppningsvis på onsdag så att Kalonzo skulle kunna åka vidare på torsdag. Och policyn lyder att man inte får lämna sjukhuset innan man betalat räkningen. Vi kände att prioriteringen är så långt ifrån det vi är vana vid, överlade om vi skulle agera på något annat vis men enligt Läkarbankens bestämmelser ska man inte bidra ekonomiskt. Det var inte heller första eller sista gången under denna vistelse som vi kände att nu betalar vi för att kunna få det gjort! Ofta får patienterna gå iväg och komma en annan dag för att få tag i pengar och det har blivit flera patienter, även många vuxna som stannar kvar några dagar extra i väntan på att kunna ”clear the bill”.

Hursomhelst så åkte Kalonzo vidare i fredags. Efter att ha fångat sister Marys hjärta, en amerikansk sjuksköterska som är på visit, beslutade hon sig för att betala räkningen. Nu håller vi tummarna för att han kommer i rätta händer, dessvärre har vi inte särskilt stor tilltro till övriga sjukhus då vi får höra historier om patienter som skickats vidare utan hjälp, blivit tvingade att betala stora summor pengar och behövt muta läkarna för att få hjälp. Men med tanke på att vi för tillfället inte har någon fungerande röntgen i Mutomo och har mycket begränsande diagnostiska möjligheter så kändes det heller inte rätt att hålla honom kvar. Nästa steg som vi såg det skulle vara en överbensamputation – något vi gärna undviker om vi kan hos en så ung patient.

Det har också hunnit bli många kejsarsnitt. Två tåls att nämnas. Ett med tvillingar, båda i sätesbjudning och med två moderkakor. Det var häftigt. Och sen ett lite mer surrealistiskt. Det var ett superakut snitt där fostrets liv var i fara. Vi fick snabbt ut barnet som dessvärre hade svalt stora mängder blod. Bellis började suga rent ur barnets svalg och lungor, hjärtat slog, men inga andetag. Mitt i allt detta börjar mamman (ointuberad) kräkas och får ner allt i luftvägarna, knappt därefter lägger den simpla övervakningsutrustningen/narkosutrustningen av. Själv står jag – Petter - och försöker vifta bort en envis fluga som vill sätta sig på mina blodiga operationshandskar. Allt gick tillslut bra. Bellis fick tillslut igång flickan, och allt gick bra. Men en något annorlunda erfarenhet.

Många hälsningar,
Isabella & Petter

21/9/2015
Hej!

Snart är det dags att flyga hemåt. De sista dagarna var lite lugnare än tidigare på sjukhuset. Dr. Amollo var tillbaka och det var bara några få ’caesarians’ att utföra. Augusti och september är högsäsong för både ’circumcisions’ och ’casearians’ (totalt 40 c-sections under augusti månad) och nu går vi mot lågsäsong, vilket sammanfaller med när skolorna börjar på nytt, och sen blir det fler patienter igen framåt decemberlovet.

Skolorna håller dock fortfarande stängt, då lärarna strejkar. Orsaken till strejken är lärarnas dåliga arbetsvillkor. De är inte bara underbetalda och får emellanåt vänta flera månader på att få ut sin lön, antalet barn per lärare uppgår i vissa delar av landet till 79 till 1 (!). Uhuru Kenyatta (president och son till ’landsfadern’ Jomo Kenyatta) har inte bara kallat strejken för ’unconstitutional’ utan även bestämt att lärarnas septemberlöner uteblir. (Som några uppgivna Kenyaner uttryckte det: ’Soon the teachers will cancel the strike, since they shortly have no means to support themselves’). Nu när alla skolor håller stängt är det svårt att få blodgivare. Blodbanken på Mutomo Mission Hospital börjar sina; endast några få påsar 0+ finns kvar. Och bäst före datumet för blodpåsarna går snart ut. Varje blodtranfusion måste verkligen värderas – behöver patienten verkligen blod? (Något som skiljer sig markant mot hur vi i Sverige ibland relativt lättvindigt transfunderar patienter).

Den sista helgen hade vi förmånen att spendera i Nairobi. Efter många glada ”vi ses igen” och ”tusen tack för denna tid” samt utbyten av mailadresser och nummer åkte vi till Nairobi i fredags förmiddag. På vägen mötte vi Läkarbankens koordinatorer för Sverige resp. Kenya, Karin Håkansson och Daniel. De skulle till Mutomo och planera framtidens insatser och möjligheter till assistans från Svenska Läkarbanken vad gäller läkar- och tandläkarvård. Man vill försöka satsa på preventiv tandvård med information i skolor för barn, vilket skulle vara mer kostnadseffektivt och såklart bra för Mutomo-distriktet som inte har någon lokal tandläkare utan endast klarar sig på de pensionerade svenskar (män mestadels) som kommer dit då och då.

Vår tid i Mutomo har varit väldigt givande, och efterlämnar många starka minnen och erfarenheter. Och vi hoppas vi för möjlighet att åka ut på ett liknande uppdrag snart igen.