Publicerad den 17 apr, 2012

Elisabeth Schulz har varit vid Nkinga sjukhuset i Tanzania som tandläkare. Här berättar hon om sina äventyr.

Innan jag åkte till Tanzania och Nkinga var jag väldigt tveksam till om / hur jag skulle klara värmen, alla svåra patientfall som jag hört om, kulturkrockarna och alla farliga djur, små som stora. Jag som aldrig varit utanför Europa ( Ulaya som jag nu lärt mig att det heter på swahili ), jag vill nog bara åka hem när solen blir för övermäktig!

Efter en kort safari i Serengeti och en tur på Viktoriasjön samt 5 veckor på tandkliniken kan jag konstatera : Hettan har, hittills, varit överkomlig och just nu är det svalt så vi nästan fryser och det regnar tredje kvällen i rad, HÄRLIGT! Kalla snabbduschar ett par gånger om dagen, mycket vatten dricks och skugga uppsökes. Så har det gått bra. Kläderna får torka och sedan på igen, man vänjer sig.

Patienterna har ibland varit svårare än vad jag behandlar hemma, men det har också gått bra, god hjälp av anestesin på Nkingas sjukhus så att det går att behandla även små barn . Tråkigt med alla trauman där MC – buss – cykel varit inblandade. Kultur ”krock” kanske är att här ser man fyra på en MC, pappa kör, på bensintanken sitter minsta barnet , bakom sitter större barnet och så mamman sist och därför har jag sett flera sådana trauman. Sex fronttänder åkte ut på en 18-åring som inte har råd med en protes så han får gå tandlös länge.

Sorgligt med alla som kommer och har haft ont i ”en månad” eller mer, de flesta sådana tänder måste dras ut. Många har brunfläckiga tänder p.g.a fluoros, vattnet kan innehålla mängder med olika metaller.

Annan kultur? Jo på ytan är det så, men vi är oss lika över jorden – samma förhoppningar, samma omsorger , samma strävan. Ungdomarna samlas på ” torget ” utanför sjukhuset, de tuffa vid MC-taxi eller biljardbordet, förresten så är hela familjen där,eftersom man gör det mesta utomhus. Särskilt på kvällen när det svalnar av, så kan man koka kvällsmaten och äta den i mörkret i sken av glöden eller ett stearinljus eller rentav elektrisk lampa!

Afrikaner är ett gående folk och ett bärande folk. Ganska många har cyklar och några har bil / MC.
Att se en afrikansk kvinna bära sådär 15 kg på huvudet och en liten unge på ryggen borde göra varje mannekäng på catwalken grön av avund. Vilken elegans när de skrider fram, håller sällan i bördan, vänder sig om men inget faller av. Småflickor börjar med vattenflaskan, eller lilla mjölpåsen på 5-10 kg. Majs- och risfältsodlingarna hackas för hand.

Arbetet på kliniken skulle inte fungera utan en väl fungerande assistans i form av tandsköterskan Carina som åkte ut tillsammans med mig. En duktig fotograf är hon också, så det finna gott om klinikbilder . En tanzaniansk sjuksköterska tolkar och fixar med journaler.
På fritiden hinner vi med att promenera och fotografera och gå på byns fik . Flera gånger har vi blivit hembjudna till familjer i byn, mycket gästvänliga.
Vilket äventyr jag är på och vad jag är glad att jag vågade mig ut.

Nkinga 22 febr. 2012
Hälsningar Elisabeth Schulz