Ulla räddade Erikshjälpen

Erikshjälpen är en organisation som räddar liv. Det vet alla. Färre vet att Ulla Nilsson i Vetlanda räddat Erikshjälpens liv. Inte en gång, utan två gånger.

Hon uttrycker det inte själv på det viset, men berättelsen om hur två sköra liv blev ett och hur Ulla och Erik Nilsson tillsammans byggde upp en av Sveriges största hjälporganisationer ger utrymme för den tolkningen. Gör den inte bara möjlig och också sann, så vitt jag förstår.

Erik Nilsson, en svårt blödarsjuk pojke, son till en skomakare med tuberkulos och ledgångsreumatism och hans likaledes sjukliga hustru, fick invalidpension som 16-åring. Då hade han redan börjat bygga upp ett livsverk som skulle sätta globalt avtryck, men som under en period allvarligt hotades av en alltför tung arbetsbörda.

Ulla Larsson, föddes i en lycklig arbetarfamilj i Dalsland. Redan som 15-åring fick hon plats som "piga" på en bondgård i Värmland. Hon flyttade sen till Åmål och arbetade en kort tid på en skjortfabrik. 17 år gammal blev det åldringsvård som var det hon ville ägna sig åt i livet. Efter folkhögskola, lanthushållsskola och praktik i mentalvård var hon redo att börja en 3-årig utbildning till föreståndarinna inom åldringsvården.

Sex veckors teori och praktik återstod till examen, då slutligen den av alla fruktade föreståndarinnan "NN" knäckte den unga eleven. Efter ett flertal felaktiga beskyllningar lämnade Ulla allt och reste hem till mamma i Mellerud, mitt i natten! En svår depression, med livsleda och självförebråelser blev följden.
Efter examen 1956 väntade en tjänst i Hällefors, där hon förut praktiserat. Skammen över att inte orka fullborda utbildningen var outhärdlig. Hur skulle hon orka leva vidare?

Så småningom blev en brevkontakt med "Farbror Erik" svaret på hennes böner om hjälp till vilja att leva.
Och svaret på hans böner om en kvinna och medarbetare vid sin sida.

De två räddade inte bara varandra, utan också alla de utsatta människor som genom Erikshjälpen fått nytt hopp och nya livschanser. Det är en märklig historia som konkretiserar det bibliska uttrycket att ”kraften fullkomnas i svaghet”.
Ulla har själv berättat den, detaljrikt och känslofyllt, i boken ”Farbror Erik - i kärlekens tjänst”.

Vi sitter i Ulla Nilssons ljusa och trevliga lägenhet i Vetlanda. På soffbordet ligger ett album med bilder, prydligt ordnade och försedda med bildtexter. ”Farbror Erik” står i centrum för bildberättelsen. Han och barnen Hans-Göran och Christina. Det är så hon vill ha det.

Erik Nilssons sjukdom stal halva skoltiden ifrån honom. Sjukhuset blev tidigt som ett andra hem för den blödarsjuka pojken. Där fick han också insikt i hur ensamt och trist livet kan vara för ett sjukt barn.
– Det var hans egen sjukdom som gjorde att han började skriva brev till sjuka barn och uppmuntra dem med leksaker och läsning. En frisk Erik hade aldrig startat det som i dag är Erikshjälpen.

Adresserna fick han bland annat genom att lyssna till Sven Jerrings populära radioprogram ”Barnens brevlåda”.
Trots den halverade skolgången blev Erik tidigt en god skribent. Skrivandet var lust och glädje för honom. Han skrev brev, massor av brev. Men han skrev också berättelser och andra artiklar för ”Barnens härold” och för egna, stencilerade tidningar. Allt rotat i den tro på Gud, som han bar med sig från föräldrahemmet.

Men sjukdomen gjorde honom inte bara till en aktiv välgörare. Den kastade också mörka skuggor över hans tidiga år.
– Han kände sig ofta utanför, såg att han inte var som andra barn. I skolan blev han mobbad, säger Ulla.
14 år gammal drabbades Erik av en mental kollaps, en depression som gjorde honom sängliggande ett helt år.
– Allt kändes hopplöst för honom. Framtiden var mörk. Men han släppte inte tron på att Gud kunde hjälpa honom, och när ett par pastorer kom och bad för honom blev han helad. Han steg upp ur sängen och började genast spela på sitt dragspel.

Alla skuggor var inte borta. Men han började se sjukdomen som en resurs, en möjlighet, i stället för en belastning.
– Harry Lindquist, som ägde och skrev i veckotidningen Hemmet och Familjen och drev ett förlag, blev ett föredöme och en viktig inspirationskälla för Erik.
Harry var en ivrig företrädare för positivt tänkande, och hans spalter i ämnet påverkade den sjuke ynglingen.
– Sedan han som 15-åring kommit ur sin depression var han aldrig livstrött. Tvärtom. Han var full av idéer och hade alltid spännande visioner för framtiden.

Kommunen ville sätta den blödarsjuka och klena ynglingen på ålderdomshem. Men det var något annat som väntade honom. Så fort han blev frisk efter sin depression visste han det.
Brevskrivandet till sjuka barn tog ny fart. Invalidpensionen gjorde att han inte var någon ekonomiskt börda för sina fattiga föräldrar. Erik tillverkade och sålde pappmodeller av Högsby kyrka och andra byggnader för att få pengar till en växande hjälpverksamhet. Eller kärleksverksamhet, som han kallade arbetet med att skriva brev, tillverka stencilerade tidningar och köpa leksaker och skicka till sjuka barn runt om i landet.

Det stora genombrottet kom nyårsdagen 1951, när Sven Jerring gjorde en radiointervju med 22-åringen, känd som ”Farbror Erik”. Där fick han berätta om sitt liv och sin verksamhet bland sjuka barn. Resultatet blev att många lyssnare hörde av sig och ville stödja arbetet ekonomiskt.
– När Erik startade tidningen ”De sjukas vän” 1954 och började lägga in ett inbetalningskort i tidningen blev det verklig fart på arbetet. Gåvorna strömmade in, och Eriks föräldrar, framför allt pappa Ernfrid, hjälpte till att packa och skicka paket till sjuka barn.
Men så blev Ernfrid svårt skadad i en motorcykelolycka och kunde inte längre bistå sonen.
– Då blev Eriks arbetsbörda övermäktig, och han funderade ett tag på att lägga ner sin kärleksverksamhet.

Där någonstans kom Ulla in i bilden. Hon ser det som ett under.
I sin svåra livskris hade hon formulerat ett nödrop i en annons som publicerades i Hemmet och Familjen.
– Det var ingen kontaktannons i syfte att hitta en livskamrat. Jag ville bara få brevkontakt med någon som kunde hjälpa mig att återvinna livsmodet, säger Ulla.

Erik Nilsson råkade få ögonen på annonsen, när han besökte en granne där tidningen låg uppslagen på köksbordet. Den vädjade till hans vilja att hjälpa människor i nöd. Han skrev. Och han fick svar.
Breven, som blev längre och längre, byggde en bro mellan två själar, så lika varandra i mångt och mycket. På den bron började så småningom kärleken vandra. Från hjärta till hjärta. Och för att göra en lång historia kort – den långa versionen finns i Ullas bok – gifte de sig pingsten 1958. Ulla bröt upp från sitt gamla liv för att bli Eriks livskamrat och medarbetare. Två barn gjorde snart entré i familjen, Hans-Göran och Christina. Båda föddes friska – risken att blödarsjukan skulle föras vidare hade hängt som ett orosmoln över det unga äktenskapet.

Vad hade hänt om Ulla inte kommit in i Eriks liv?
– Då hade han kanske släppt hjälpverksamheten och i stället försökt få anställning som journalist, tror hon.
Inte bara för att han tyckte om att skriva och arbeta med tidningar, för det gjorde han, utan framför allt för att arbetet med att glädja sjuka barn höll på att växa honom över huvudet.
– När vi träffades hade Erik hela verksamheten i sitt vindsrum i föräldrahemmet. Som nygifta flyttade vi in i en omodern lägenhet på Järnvägsgatan i Högsby kommun. Den låg alldeles intill ett magasin där vi kunde förvara leksaker och packa försändelserna till sjuka barn.

Första veckan som nygift snickrade Ulla hyllor och spikade upp dem längs väggarna i magasinet. Erik packade upp pärmar och papper på sitt nya kontor. Nu var de förenade i en livsuppgift. Farbror Erik hade fått den medarbetare han behövde. Och den livskamrat han drömt om. Allt i en och samma person.
– Erik gjorde tidningen, han skrev artiklar och brev. Jag skötte det praktiska, hade hand om adressregister, packade och skickade paket till sjuka barn, och även till sjukhus.

Ulla hade jobbat på sjukhus och visste att det inte fanns så mycket för barnpatienter att sysselsätta sig med. Så hon började leverera paket med leksaker till sjukhusens lekterapi.
– Det var en ny gren av verksamheten som gav ett väldigt uppsving, en utveckling som betydde större kvantiteter och större försändelser. Vi fick kontakt med Brio, som gav oss bra rabatter på leksaker.

Tidningen ”De sjukas Vän” var den viktiga kontakten utåt. I den kunde Erik Nilsson och andra medverkande skribenter spegla behoven och verksamheten i artiklar. Inbetalningskorten – manuellt ilagda i tidningen – gav nödvändiga inkomster. Gåvogivarna blev allt fler. Till att börja med publicerades deras namn i ”De sjukas Vän”, men det gick inte i längden. De blev för många.
– Jag trivdes väldigt bra med allt det här praktiska arbetet. Det passade mig. Men Erik måste periodvis vistas på sjukhus och behandlas för sina blödningar. Från början var jag livrädd när telefonen ringde och han inte fanns på kontoret. Tänk, om jag gjorde fel… sa fel…inte kunde svara på frågor…

Det svaga självförtroendet gjorde sig påmint. Men Ulla blev tryggare allt eftersom hon lärde sig arbetet.
När Hans-Göran föddes flyttade familjen in i en modern trea, där verksamheten också skulle rymmas. Men det blev för trångt. Erik hyrde då en nedlagd affär som lager och för packningen och behöll kontoret hemma. I längden blev uppdelningen opraktisk och svår.
– Då fick vi veta att sjukkassans lokaler blev lediga på nedre plan i ett hus, där det också fanns en lägenhet att hyra på andra våningen. Dit flyttade vi. Det blev en bra lösning.

En växande verksamhet krävde fler anställda. Och Erik hade länge drömt om att nå utanför Sveriges gränser. Det var också något givarna ville. De såg nöden bland barn i andra länder.
Nya steg, mer expansion, fler som skulle få hjälp.
– Den första internationella satsningen gjorde vi bland utblottade familjer som bodde i bunkrar i det krigshärjade Tyskland. Vi packade kläder, leksaker och biblar på tyska och skickade till dem.

I den fruktansvärda jordbävningen 1963 i Skoplje i dåvarande Jugoslavien blev massor av familjer hemlösa.
– Då samlade vi in 400 kilo kläder och skickade dit, minns Ulla.
Avstampet för arbetet i utvecklingsländerna där det fanns svensk mission skedde i ett möte, där missionären och pastorn Tage Sjöberg berättade om nöden i Pakistan. Bland lyssnarna fanns Erik Nilsson. Hans hjärta rördes, och han erbjöd sig direkt att samla in pengar till angelägna hjälpinsatser. Så föddes Farbror Eriks u-hjälp.

Erik startade Barnbrevet, en tidning som trycktes och spreds i en stor upplaga, bland annat till tidningen Hemmets Väns adresser. Där återgav han missionärers berättelser om behov bland barn och skrev om insatser som gjordes.
– Det fick en väldig respons. Fler och fler länder kom in i bilden. Behoven var hur stora som helst. Församlingarna skickade ut missionärer, gav dem lön men inga medel till social verksamhet. Det tyckte vi var fel, så vi gav dem resurser till sådant arbete.

Runt Erik Nilsson fanns en kommitté, från början tre "bröder", som var rådgivare och stödde honom i arbetet. Idel män, förstås.
– Kvinnor var inte med i sådana sammanhang på den tiden. Det var männen som styrde och ställde. Jag tänkte inte ens på att jag saknade en plats i den kretsen. Inte då. Men jag har tänkt på det senare.

Alla pastorer var inte lika välvilligt inställda till Farbror Eriks hjälpverksamhet.
– Jag glömmer aldrig hur hårt det tog Erik, när pingstledaren Lewi Pethrus uppmanade honom att lägga ner sin verksamhet. Det var i samband med en konferens i Timmernabben, dit Erik åkte för att lyssna till pastor Pethrus och tog kontakt med honom efter mötet för att få stöd för sitt arbete. I stället blev han alltså bryskt uppmanad att lägga av. Det gjorde ont, eftersom Erik var en stor beundrare av Lewi Pethrus och verkligen såg upp till honom.
Bakgrunden var att ett par makar, som varit anställda av Erik Nilsson men avskedats eftersom de mer eller mindre försökte ta över arbetet, kontaktat Lewi Pethrus vid dennes besök i Timmernabben. De hade, menar Ulla, bett pingstledaren att sätta stopp för Farbror Eriks hjälpverksamhet.

Fast Ulla talar helst om allt det positiva hon upplevde vid Eriks sida. Motgångar och prövningar kom, men med Guds hjälp och varandras och andras stöd klarade de av besvärligheterna.
1966 såg det mesta ljust ut. Erik hade tagit körkort året innan och köpte en Opel Kadett Caravan. Familjen hann med några underbara bilutflykter till skog och mark i den småländska omgivningen. Den första långresan gick till Eriks bror Bertil och hans familj på Öland. Dit var de bjudna över påskhelgen.
Under vistelsen där fick Erik en stor hjärnblödning och fördes i båt till lasarettet i Kalmar. Där somnade han in, 37 år gammal.
– Erik hade haft en ganska frisk period men hade klagat över huvudvärk. Jag ville att han skulle gå och kolla blodtrycket. Men det blev inte av. Och så kom blödningen i hjärnan som släckte livslågan.
Det blev förstås en svår tid för Ulla, som nu stod ensam med barnen. Men hon knäcktes inte.
– Det kom besökare som trodde att de skulle finna mig nedbruten av sorg. Men så var det inte. Däremot var saknaden oerhörd. Men jag tänkte, att nu behövde Erik inte plågas av sjukdom mer. Han var i en bättre värld.
För en utomstående är det lätt att tänka, att Ulla skulle ha släppt taget. Låtit allt det goda arbete Farbror Erik utfört stå där som ett minnesmärke över en älskad makes liv, men nöjt sig med det.
– Jag snuddade aldrig vid den tanken. Jag visste att kärleksverksamheten, som Erik kallade arbetet, måste fortsätta. Den betydde så oerhört mycket för så många. Och i min önskan att föra Eriks livsverk vidare hade jag fullt stöd av ”bröderna” i kommittén.

Den första tiden efter Eriks bortgång var hon helt upptagen av praktiska uppgifter med koppling till verksamheten. I sin bok skriver Ulla om sig själv: ”Hon måste försvara och värna om hans livsverk. I det fanns hans själ gömd.”
Den tanken gav henne styrka och mod, och vilja att gå vidare.

En ny tid började. Ulla Nilsson blev tills vidare ansvarig utgivare för tidningarna – ett arbete där hon stått mycket nära sin bortgångne make och kunde från grunden.
Efter en tid kom pastor John Hall in i bilden. Han blev Erik Nilssons efterträdare och såg till att Farbror Eriks hjälpverksamhet fick stiftelseform.
– Det blev en väldigt bra övergång. John Hall var en duktig skribent och passade på allt sätt i sin nya funktion. Jag fick ta hand om bokföringen, som kunde skötas från hemmet. På det sättet fanns jag till hands när barnen kom hem från skolan.
Men någon plats i styrelsen fick hon inte.
– När Erik var borta tänkte jag, att ”bröderna” kanske kunde ha haft lite nytta av mig i ledningen. Men det grämde mig inte att jag fick stå utanför. Så var det ju på den tiden, männen skulle leda.
Och fortfarande gjorde sig känslan av att vara mindre värd än andra sig påmind.
– Jag hade ju ingen utbildning för det jag gjorde. Jag funderade en del över min framtid och trodde nästan att jag skulle bli bortkopplad från arbetet när Erik var död. Men så blev det ju inte.

Farbror Eriks hjälpverksamhet flyttade till Falkenberg, där John Hall bodde. Där stannade den i åtta år.
– Det var en rätt jobbig tid, minns Ulla. Lokalerna där var dåligt anpassade. Det blev tungarbetat. John Hall hade skadat sin rygg så jag fick, förutom bokföringsjobbet, hålla på med tunga lyft.
– När de stora kartongerna till sjukhusens lekterapi skulle lastas på en lastbil fick jag lyfta ut dem genom fönstret mot gatan, eftersom bilen inte fick plats på gården där vi höll till.

Arbetet rullade på. Och växte. Trädet sköt nya skott. Bland mycket annat växte det fram en fadderverksamhet och en u-landsdepå. Samarbete med Sida inleddes och gav ny växtkraft. Second Hand-butikerna blev med tiden viktiga inkomstkällor med en social funktion. Erikshjälpen nådde allt längre, och allt fler.

Verksamheten flyttades från Falkenberg till Erikshjälpens u-landsdepå i Holsbybrunn utanför Vetlanda 1978. Efter John Hall kom nya ledare för verksamheten: Roland Nelsson, Lars Anderås, och nu Bengt Swerlander.
Ulla har bara goda ord om dem alla. Men hon döljer inte, att hon ibland haft svårt att orientera sig i den snabbt växande organisationen, som är något helt annat än den verksamhet som startade i Erik Nilssons vindsrum i föräldrahemmet.
När det gäller omfattning och kontaktnät och plats i samhället, alltså. Men hur är det med själen, med karaktären – är det Farbror Eriks hjärta som Ulla hör bulta i Erikshjälpen i dag?
– Det fanns en kort period när jag tänkte: Hur ska det här gå? Vad blir det av Eriks livsverk? Men nu känner jag mig lugn och tillfreds med utvecklingen. Jag känner att ledningen och Erikshjälpens personal verkligen arbetar i samma anda, som Erik en gång gjorde.

Vad är det då som oroat tidigare?
Ulla svarar något motvilligt. Men hon svarar.
– Kanske att allt blivit så stort, att det inte är lätt att bevara känslan av att Erikshjälpen är en enda stor familj. Men jag förstår ju fördelarna med stordrift, och jag inser ju att pengar från Sida och Postkodlotteriet gör det möjligt att göra mer, att hjälpa fler.

Hon ser också parallellen med Eriks ambition – han var en idérik entreprenör som ständigt sökte nya inkomstkällor för att kunna expandera.

Hon vill dock att Erikshjälpen ska förbli en kärleksverksamhet. Att arbetet ytterst ska bäras av enskilda gåvogivare med hjärta för organisationen, och framför allt hjärta för utsatta människor.
– Utan gåvogivare som har verklig kärlek till arbetet, och till barn som behöver hjälp, är Erikshjälpen inte Erikshjälpen.

Och utan Ulla Nilsson hade knappast Erikshjälpen funnits i dag. Så det är inte så konstigt att hon värnar om själen, om det bultande hjärtat som pumpar liv i en organisation vars uppdrag är att förvandla liv och rädda liv.

Text: Birger Thuresson 
Foto: Birger Thuresson, Daniel Nilsson och privat